extra nöje, nemligen ett litet föredrag, som gratis medföljde hr Israelis första violin-n:r. Hr I. tog nemligen de tidningar, som behagat uttrycka sin obelåtenhet med hans musikaliska prestationer, i en allvarlig upptuktelse, och fann deras uppträdande f-et niederträchtig. Vi kunna här sluta vår redogörelse för gårdagens musikaliska tillställning, dock vilja vi derförinnan gifva hr I. två råd: det ena är, att ofördröjligen sluta med sin konstresa och fara till sitt land igen, och det andra, att tillika med sin familj slå sig på en nyttigare verksamhet än att truga på folk klent utförd musik. Vi föreställa oss att den mvsikaliska trion gerna skulle vilja vara med om en liten tatuering på dylika recensenter. Tivanderska sällskapet fortfar att hålla sig uppe i allmänhetens gunst och förtjenar det äfven, om man icke är alltför kinkig och framför allt bortser från alla jemförelser. Det hvilar för öfrigt öfver sällskapvw framträdande i allmänhet en viss ungdomlig käckhet, som gör att åskådaren åtminstone aldrig behöfver gäspa af ledsnad och klaga öfver långtrådigt spel, longörer o. s. v. Och sällskapets damepersonal erbjuder dertill en förtjusande bukett af idel friska och intagande rosor .... Si så der ja, nu var, minsann; den unge recensenten framme igen! Men sannt är det, i alla fall! ISyfröknarne, som gafs i söndags utmärkte sig isynnerhet fru Caspr och hr rivander, framför allt den förstnämnda, som af fru Spitzig skapat en typ, direkte hemtad ur hufvudstads-verkligheten och som — något som icke alltid är fallet med denna eljest förtjenta skådespelerska — ej slår öfver på det oskönas och vidrigas område. M:ll Thulin har otvifvelaktigt gjort betydande framsteg sedan sitt sista uppträdande härstädes, meu ännu återstår mycket att lära, exempelvis ett naturligt och ledigt framsägande af rollen. Brodertvisten voro vi ej i tillfälle att åse och om På egen botten, som vid första uppförandet i tisdags gjorde lycka och för andra gången gifves i morgon, bli vi först i nästa krönika i tillfälle att yttra oss. Vår ryktbare landsman, prof. Wahlberg har någon tid uppehållit sig i våra nejder och har der gjort en rik skörd af studier, bl. a., om vi ej misstaga oss, äfven af sjelfva staden och dess omgifningar. En annan bekant landskapsmålare, finnen hr Lindholm, har äfven i samma ändamål en längre tid vistats på orten. Ur ett oss från landsorten tillsändt och för vår pekoraliesamling afsedt sfriarebref införa vi följande utdrag: — — — du kan hända tänker att Jag söker dig för din rikedom men det jör Jag vist intet men Jag söker dig för Jag anser dig för en uppriktig och snäll flicka och så för Jag har så hårt fästat min kärlek till dig vilken är så klar och strålande till dig som solen på klarhetens himmel för ty din like Jag ej finner uppå hela denna Jord. och dermed får Jag sluta min skrifvelse för denna gång ty tiden med jives intet mer Jag vell nämna Några ord sen i dag åttadagar huru Jag såg dig och din käraste efter vad Jag hörde det skulle vara ute och Sputserade ned till stranden för att segla och när ni steg i Båten var jag intet mer än några famnar i från eder O vilken tröckande sorj var det i mitt Järta för intet jag kunde få tala med dig ett enda ord och Potträtt skall du jerna få men det kan intet blifva ännu på några veckor men sedan skall du få O Sötaste du förlåt mig för mit illa skrivande brefv och du får intet taga ett enda ord till miss nöje och såfår jag med all ödmjukhet bedja dig omett litet svar på detta inkla brefv när tiden medjives och om jag konde sleppa vänta för länge Teknad med vänskap och kärlek din trogne vän N. N. Vänta får du nog, min gosse! Husmödrarne klaga öfverljudt öfver bristen på lefvande fisk, men sedan i tisdags finnes ju vännen Anton Olsson på vanligt ställefrån kl. 9 till 12 på dagen och för resten så blir det väl bättre bara fiskhallen blir färdig. Apropos vlefvande fisk har en fullt kompetent man af facket meddelat oss följande helt säkert berättigade funderingar: Ett stort fel, säger han, begås derigenom att man vanligen köper fisken på morgonen, ej genast slagtar den, utan låter den dö i köket; den blir då ej heller en bit bättre än dödköpta torgskäddan. Fisken bör deremot köpas 1 timme innan den skall kokas, och slagtas i båten. Derefter skäres den tvärsölver i breda skitvor, lägges några minuter i saltadt vatten och sköljes; inlägges sedan i en gles handduk och nedsänkes i ett starkt saltadt, fullt kokande vatten — kokningen afstannar naturligtvis då fisken lägges ned, men börjar lika naturligt snart åter igen; man låter den nu koka i 5—6 högst 10 minuter (alltefter fiskens storlek och fetma), tager derefter upp den och serverar den genast, innan den hinner kallna. Gör så, tillägger vår vän, gör så med allt slags fisk och du kan bjuda dina vänner på sjötunga, som gått som skädda i Skagens bugter, ingen, kan känna skilnad på smaken! Gör så! Ja, det är lättare sagdt än gjordt för oss, stackars ungkarlar, men I älskvärda husmödrar — gören så! En bekant utländsk tenorsångare, för ej länge sedan anställd vid k. teatern i Stockholm, och lika mycket bekant för sitt älskvärda sätt att vara som för sitt rådbråkande af svenska språket, skref nyligen till en af sina manliga vänner vid teatern ett bref på den underbaraste svenska och slutande med följande märkvärdiga tirad: So helse Wijkander åk de andre sflickorne ! an 4 kd —