Dragör, säsom ordalydelsen ger anleantug btor Hodå, ty detta är svensk loisled, der Öresundssällskapet ej fär lotsa, enligt dess eget reglemente 33, så länge svensk kronolots finnes ombord på Falsterbo fyrskepp, utan fortsättningen af färden genom Drogden. Atven der hade den svenske lotsen säkert opåtald fått tjenstgöra, såvidt det verkligen förhöll sig så, att inga danska lotsar funnos att tillgå och han ställde sig danska lotsförordningen till efterrättelse genom att hafva lotssignal uppe. I hvarje lands farvatten måste man rätta sig efter der gällande lagar, om än dessa kunna förefalla obilliga. Det händer sålunda ej sällan i våra egna lotsleder, att främmande fartyg blifva bötfällda för dylika förseelser. Såsom exempel må anföras att genom ett Kalmar rådstufvurätts utslag af d. 30 januari 1871 ådömdes skepparen A. Jensen från Rönne på Bornholm till 43 rdr 87 öre böter för underlätenhet att påkalla lotsbiträde i Kalmar sund. Det tredje i artikeln åberopade fallet gäller en lots, som på Helsingörs redd från ett fartyg gick ombord på en fiskarebåt för att öfverföras till svenska landet, men under vägen blef anhållen af danska lotsar fräån Helsingör och dit återförd. Huruvida detta skett inom den svenska eller danska delen af sundet, uppgifves ej, men författaren synes taga för afgjordt, att uppbringandet skett inom svensk jurisdiktion, att döma af den derpå följande afhandling om de internationella regler, mot hvilka här brutits. Han borde dock kunnat vara förvissad, att om Sveriges höghetsrätt blifvit kränkt, hade regeringen ej väntat på hans uppmaning för att taga den svenske medborgaren i sitt skydd. Såsom numera torde vara ådagalagdt, har ej heller kunnat ledas i bevis, att någon anhållning af svenska lotsar skett utanför danskt landeller sjö-territorium. I motsatt fall hade säkert den svenska regeringen varit lika färdig att begära, som den danska att lemna upprättelse, så mycket hellre som man af det i vår tidning återgifna utdraget af instruktionerna till ?Willemoes finner att danska regeringen föreskrifvit denne att tingen anhållelse får någonsin företagas utanför danskt sjöterritorium?. Vi äro i tillfälle upplysa, att i det enda fall, som af författaren här lärer kunna åsyftas, blef, enligt anmodan från utrikesdepartementet, förhör med den anhållne lotsen anställdt genom landshöfdingeembetet i Malmö, då han vidgick, att inför polisdomaren i Helsingör hafva medgifvit att uppbringandet skett vomkring midtsunds, dock närmare Helsingbor9. Nu påstod han Åsig vara fullt förvissad all ha, va passerat två tredjedelar af Sundet innan han uppbanns, och inför direktören för Öresunds lotssällskap, från hvilken förklaring likaledes infordrats, uppgat han detta hafva skett törst då han var nära svenska kusten. Ifall så varit händelsen, förefaller minst sagdt besynnerligt, att han ej uppgifvit detta inför polisen i Helsingör. Tillräcklig trovärdighet synes följaktligen ej kunna tillerkännas så sväfvande uppgifter, för att derpå grunda reklamationer emot danska regeringen eller inför domstol göra hans vittnesbörd gällande emot fyra danska lotsars, som varit enstämmiga i sina uppgifter. Stäfsmannens sjerde anklagelse lyder som följer: Det berättas dessutom ock af svenska sjökapteur, som i dessa tider passerat Öresund, att de af danska kanonbätar blifvit anhållna för att göra reda för huruvida de hade svensk lots ombord. Berättelsen passar fullkomligt in i kostymen. Ja den passar in i den kostym af öfverdrift och misstag, vi här sökt afkläda. Ett sådant anhällande af fartyg hade varit ett uppenbart brott emut traktaten, hvilket ganska säkert ofördröjligen blifvit anmäldt till det lands regering, fartyget tillhört, och at densamma beifrats. Från intet håll har man hört, att nägon annan dansk kanonbåt blifvit använd till öfverLakarde af lotsningen i sundet än Willemoes, af hvars instruktioner man sett, att den aldrig fick vitt ågasätta att anhålla lots ombord på fartyg, äfven vär dessa icke äro under segel. Möjligt är visserligen, att en sådan skepparhistoria kunnat berättas, rörande en fråga, hvilken mängen varit intresserad af att vanställa; men så gout som otänkbart att något sådant förefallit. Onskligt vore emellertid, om hvarje tidning i vårt land ville uppmana den eller de skeppare, som varit utsatte för något dylikt att detsamma ofördröjligen till offentlig myndighet anmäla, på det saken må kunna beifras. Sker ej detta, torde berättelsen få anses som ogrundad. fvanstäende äro de så kallade fakta, på hvilka de bittra anklagelserna, de häftiga utfallen grundas. De äro visserligen alla hemtade ur korrespondensartiklar, säger författaren, men dessa bära en sådan stämpel af sanning, att de ej kunna om ej i nägon obetydlig biomständighet anses afvika från det verkliga förhållandet. — Vi hafva visat huru föga denna förmodan besannats. Om vi nödgats vara vidlyftiga vid utredandet af rätta sammanhanget med anklagelsepunkterna, kunna vi vara så mycket mer korttattade hvad återstoden af statsmannens artiklar beträffar. Den andra i ordningen af dessa upptages hufvudsakligast af en, på frågan i intet afseende inverkande, utveckling af åsigterna, från äldre till navarande tid, om hafvens och de sunds frihet som sammanbinda dem. Dessa förhållanden äro allt för väl kända af hvar och en som något sysselsatt sig med statsvetenskaper, och säkert har ingen meningsskiljaktighet derom kunnat upps:A mellan svenska och danska regeringarne. Derväst följer en redogörelse för innehållet af 1857 års traktat om Sundstullens aflösande, äfven denna lika litet fri från väsendtliga misstag som artiklarne i öfrigt. Sedan författaren t. ex. uppgifvit, att af den öfverenskomna aflösningssumman föllo på Sveriges andel 1.590,503 och på Norges 667, 225 riksdaler riksmynt (han borde hafva sagt danskt riksmynt, hvarigenom summan fördubblas), anför han vid 2:a artikelns 7:e punkt: att Sverige) och Danmark skola, likasom tillförene, träffa attal för underhållet af de fyrbåkar på kusterna at Sverige och Norge, som tjena till ledning vid passerandet af Sundet och inseglingen i Kattegat, hvilken omständighet ytterligare okar den andel i skadeständsersättningen, som Sverige och Norge fått vidkännas.) -Statsmannen angifver dock ej, att från ofvan uppgitna summa afkortades för Sveriges del 311,307 rdr danskt och från Norges 108,958 rdr samma mynt i och för öfvertagandet af denna förpligtelse, till följd hvaraf hans anmärkning ätven här lärer få anses som obefogad. Artikeln N:o 3 upptages förnämligast af en polemik med Köpenhamns Dagblad, hvarunder han åter inlåter sig på vidlyftiga historiska betraktelser angående Brömsebrooch Roeskilde-frederna o. 8. v., hvilket på intet vis har med lotsfrågan att göra, lika litet som bevisen mot Danmarks formeuta Åhöghetsrätt i Öresund äro behöfliga, eftersom några unspråk på en sådan höghetsrätt alldeles icke at Danmark hysas. Genom inblandande af dylikt i frågan törloras målet ur sigte, och läsaren förledes slutligen till den förmodan, att Danmark verkligen på ett eller annat sätt undandragit sig att erkänna Sundets internationella egenskap af ett fritt farvatten, som skall stå alla nationers fartyg öppet att obebindradt passera. Nägot sådant hvarken har eller kan likväl Danmark ifrågasätta, då detta på intet vis skulle tillåtas hvarken af vår regering eller af andra sjöfarande nationer. Hyser man ingen annan afsigt än den att ärligt utreda frågan, måste man hålla sig inom densamma, och dertill uppmana vi hvar och en af våra motståndare som, liksom vi, är mån om skyddandet af Sveriges rätt och bästa, men på samma gång ange