Göteborgsposten – 5 september 1873, sida 1

det den gifvit mig en så säker tillflykt. Ni förstår således, mylord, att jag kan förstå engelska förhållanden, då jag är af engelsk börd. — Jag trodde er vara af utländsk börd, ehuru ni talar engelska så fullkomligt rent. Ni är således ej ungorska? — Endast adoptiv; men då min man var ungersk grefve, är jag, hans enka, ungersk grefvinna. — Ni måste ha lemnat England mycket tidigt. Men, bästa lady Rothsmere, allt detta rör ej den fråga vi afhandlade. Ni är en öm, kärleksfull qvinna och kan ej fatta en mans bittra och oförsonliga hat till hans fiende. Jag vill ej, att ni skall anse mig barbarisk för min behandling af min son. Ni har måhända hört en förvänd berättelse om saken, och den torde ha nedsatt mig i edra ögon. Män äro ej sådana som qvinnor; en mans hat förqväfver alla mildare själsrörelser. — Ah, skulle jag ej veta det? sade grefvinnan mildt. Har ej jag hela mitt lif fått lida af en mans hat? — Ni grefvinna? Rättvise Gud! Ni? — Ja, mylord, svarade hon med en plötslig darrning i toner, i det hon upplyftade sitt bleka, sorgsna ansigte. Mitt lif har heft ett vida ymnigare mått af sorg än af glädje; jag har gråtit öfver en graf, hvari min ungdom och mina förhoppningar och min ungdomskärlek ligga jordade. Jag har i många år sörjt såsom död en som lefvat, men för hvilken jag skulle ha dött, och allt detta för en mans hat till en annan. Ah, skulle jag ej förstå bitterheten af en mans hat, då dess förbannelse har hvilat på