Göteborgsposten – 5 september 1873, sida 1

— — —— ———— i främmande land. Mylord, nästan alltid få vi hvad v förtjena här i verlden. Himlen gifver oss mången bitter kalk att tömma ibland; men den kalk vi sjelfva fylla åt oss är tusenraldigt mera bitter. — Ni förstår mig ej rätt, mylady, utbrast lorden ifrigt. Min son gifte sig med en beräknande qvinna, dottern till den man jag hatade, och jag kunde ej förlåta honom. Ni kan ej fatta engelska förhållanden, lady Rothsmere. — Och dock är jag född och uppfostrad i England, svarade grefvinnan. — Ni? Det trodde jag ej. — Jag var guvernant i grefve Rothsmeres familj, sade grefvinnan, under nära två års tid, innan han gifte sig med mig. Jag blef rekommenderad till honom af en ömsesidig vän. Hans dotter led af en obotlig sjukdom, som ej var plågsam, men afstängde henne från sällskapslifvet. Hon bodde i sin fars slott i Ungern, och jag for dit för att lära henne engelska och vara ett sällskap åt henae. Hennes far kände min historia, och han lärde att älska mig, under det vi båda suto lutade öfver hans dotters bädd, och hon dag för dag aftynade inför våra ögon. Hon såg hans kärlek och bad mig göra honom lycklig innan hon dog. De voro alla goda mot mig, ehuru jag hvarken var rik eller förnäm, och jag älskade och beklagade den gamle grefven. Vi blefvo gifta en vecka innan hans dotter dog. Hon dog i mina armar, och det var vid min barm han begrät henne. Han ångrade aldrig sitt giftermål med mig, och hvarje dag tackade jag himlen för