Göteborgsposten – 4 september 1873, sida 1

mmA 5 .2— t 50 keseminnen från Norge år 1860, Skizzer af Göran. Blanche förklarade bestämdt, sedan han på hotellet förvissat sig om att vi der kunde bli väl logerade och förplägade, att han kände ett oafvisligt behof af att, efter fyra dagars nästan oafbrutna kroppsoch själsansträngningar och under så omvexlande klimatiska förhållande, hvila ut och samla krafter för kommande ansträngningar. Vi skulle derföre först och främst intaga en god middag och derunder dricka våra vänners i Throndhjem skål, samt derom telegrafera till dem med tillkännagifvande, att vi lyckligt passerat Rubicon (Dovrefjell); vidare skulle vi läsa Stockholmstidningarne, af hvilka en tung packe jemte bref blifvit adresserade till mig på Lillehammer och hvilka Janne, med biträde af en vägvisare hade hemtat på postkontoret — och slutligen skulle vi tidigt gå till ro, för att morgonen derpå med ångbåten öfver Mjösen resa till Eidswold och derifrån på jernvägen till Kristiania. Programmets tre första punkter följdes punkiligt; men plötsligt erinrade sig Blaache, att han i Throndhjem bestämdt lofvat att vid ankomsten till Lillehammer besöka amtman Jensen — och detta löfte måste han infria, men skulle eadast på en liten stund aflägsna sig. Då jag var viss om, att den stunden skulle bli temligen lång, företog jag en körtur i stadens utmärkt vackra omgifningar oeh återkom något efter kl. nio på aftonen till hotellet. Der mottog jag en biljett från amtman Jensen, hvari meddelades, att Blanche qvarhölls som gisslan för min personliga inställelse i amtmansgården. Blanche hade egenhändigt tillagt: Du finner, att jag är tagen till fånga. Rädda mig! : Jag begaf mig till Blanches fängelser, infördes i en vacker salong, mottogs på det bjertligaste sätt af värden-fångvaktaren och presenterades för hele det forsamlede politiet som bevakade Blanche. Alla voro i den gladaste stämning. . Du kan gerna erkänna — yttrade Blanche — att jag varit en mycket tråkig och besvärlig reskamrat; men från och med nu lofvar jag att bli hygglig, sedan vår älskvärde värd har bjudit mig på veritabel svensk punsch, och du ser, att den redan har gjort god verkan — på mig åtminstone. Det torde väl knappast behöfva sägas, att Blanches skål blef föreslagen och drucken flera gånger om både före och under supån, och att han svarade ömsom allvarligt ömsom blixtrande qvickt på skåltalen, men till slut öfverväldigades han dock af dem. Efter midnatt återkommo vi till hotellet. Der möttes vi af Janne — gråtande och förtviflad. I början var det icke möjligt att fatta hvad som händt honom. Ändtligen blef han så pass lugnad, att han kunde delgifva oss sina bekymmer. De bestodo deri, att då han låtit föra våra åkdon ner till bryggan hade ångbåtskaptenen vägrat taga Blanches vagn ombord, enär hela fördäcket redan var fullastadt, och så hade Janne gripits af den föreställningen, att han och vagnen voro oskiljaktiga, och att han äfven måste lemnas qvar på en främmande plats för obestämd tid. Istället för att fatta det komiska i situationen, blef Blanche vred på den stackars gossen; men begge lugnade sig, när det blet upplyst, att vagnen en dag längre fram skulle få plats på ångbåten, och att Janne, som på intet vilkor ville bli ensam, kunde följa med oss. Blanche anmärkte nu, att hvad än hans trotjenare dugde till, men icke var det till resemarskalk. Resan på Mjösen gick långsamt, emedan ångbåten lade till på en mängd ställen för att aflemna eller mottaga passagerare; men färden, gynnad af den herrligaste väderlek, var i hög grad angenäm. Trakterna omkring Mjösen äro utomordentligt vackra, och de flesta resande, som besöka Kristiania, försaka icke heller att göra en tur på Mjösen; den erinrar i afseende på sitt klara vatten om Wettern, men föröfrigt ganska mycket om Mälare-leden till Upsala, å hvilken man dock ej tår se de väldiga fjellpartierna som delvis omgifva Mjösen. Ibland de talrika passagerarne på ångbåten var en särdeles älskvärd familj, hvars bekantskap jag hade gjort i Throndhjem och som pu var på hemresan derifrån. Denna familj önskade naturligtvis göra Blanches bekantskap och de två unga damerna som tillhörde familjen meddelade mig oförbehållsamt, att de riktigt svärmade för Blanche. Presentationen skedde, ett lifligt samtal uppstod, tiden förgick snabbt, Blanche var vid det briljantaste lynne och blef allt mera betagen i den ena unga damen, som också var charmant vacker, glad, okonstlad och behaglig. Gud vet huru det — —cQ c— —