Göteborgsposten – 2 september 1873, sida 1

vara sjerran, då öfver de aflägsnaste länder en skalds lof skall genljuda, hvilken efter flera misslyckade försök slutligen lärt sig att så mästerligt uppfylla konstens högsta söreskrifter. Såsom lyriker prisas han lika högt. Förf. öfversätter dikten -En broder i nöd, som skrefs under sista danska kriget, och säger derefter med vorkligen sällsynt opartiskhet: Åatt hans sak i detta fall icke är vår, bör icke hindra oss att beundra den kraft och värme, med hvilken han i så gripande ord gifvit uttryck åt sin nationella hänsörelse. Åfven Ibsens Ballonbref öfversättes, men beledsagas af skarpa anmärkningar öfver skaldens pessimistiska uppfattning af tyskarnes seger i det sista kriget. Skalden lyckönskas likväl till att sedermera hafva kommit på bättre tankar, men i förordet tillbakatages gratulationen igen, emedan förf. till sin sorg har funnit, atf omvändelsen varit af ringa varaktighet. Af denna vår redogörelse bör framgå, att man af en tysk svårligen kan vänta en vänligare sinnad skildring af danska eller i allmänhet nordiska förhållanden. Det har derföre förundrat oss, att boken har blifvit så illa upptagen at flera tidningar i Köpenhamn. Att förf. yttrat sig något sarkastiskt om åtekilliga personer, tillhörande den danska pressen, bör väl ej ligga bonom alltför mycket i fatet, då han på det hela röjer en så stor välvilja för det danska folket. Ofta ser det ut, som om han icke trodde sig kunna begagna nog djerfva hyperboler, nog smickrande jemförelser, för att gifva luft åt sin förtjusning. Vi hafva ofvan nämnt, att han beklagar den spänning, som ännu råder emellan Skandinavien och Tyskland. Det hedrar hans takt och urskiljning, att han ser det förnämsta medlet tör denna spännings utjemnande i en snar lösning af den nordslesvigska frågan. Naturligt är, att en tysk skall bedöma denna sak annorlunda än vi. När den derföre en gång, såsom vi hoppas inom ej alltför lång tid, på allvar företages till afgörande, få väl båda parterna gifva med sig något för det praktiska resultatets skull. Men det kunna vi bestämdt säga, att ett af de alternativ, som förf. uppställer, nemligen att Preussen och Österrike gemensamt skola dekretera bort den femte artikeln i Pragfreden, är jemut upp det sämsta af alla sätt att lösa frågan. Visserligen betvifla vi icke ens i så fall, att såret så småningom skall gro igen genom tidens läkekraft, och att ett någorlunda vänskapligt förhållande ändå skall återställas emellan oss och Tyskland. Men från dessa svalare känslor är det likväl låogt till det uppriktiga förtroende, som å båda sidor om Östersjön bör önskas åvägabragt emellan folken. Afven vi nordbor äro germaner, äfven vi hafva svårt att glömma. Svonskarne erinra sig stundom, att Finland har varit deras. Tyskland mindes för tre år sedan, att Ludvig XIV eröfrade ett tyskt land i slutet af sextonhundratalet. Hvem vet, om Skandinavien tvåhundra år härefter endast bar femtedelen af Tysklands invånarantal och är deladt, så som det nu är?