Göteborgsposten – 2 september 1873, sida 1

teratur, Politik und Journalistik des skandinavischen Nordens. Berlin 1873. III. De norske skalderna har förs. synbarligen studerat med stor förkärlek. Worgoland och Welhaven omtalas i förbigående, båda med välvilja. Äfven Munch får komma med på ett hörn. Björnsons poetiska begåfning erkännes, men förf. anser, att hans ensidigt religiösa riktning har skadat hans poesi. För öfrigt hyser hr Strodtmann icke stor respekt för Björnson, allra minst såsom politiker. Då i förordet möjligheten af ett omslag i vår sinnesstämning emot Tyskland beröres, omnämnes också Björnsons beryktade Signalforandring, men förf. förklarar sig lägga ringa vigt vid Bj. Björnsons journalistiska lindansarpirouetter och kallar honom -en politisk vindflöjel. Längre fram i boken egnas honom följande drastiska karakteristik: Något af de gamle vikingarnes berserkaraseri synes ännu utmärka den danska och norska nationalkarakteren, en galen lusta att i stridens ursinne helt och hållet sönderslita motståndaren, att icke hvila, förrän han ligger död utsträckt på marken. Äfven Björnstjerne Björnson, Wergelands arfvinge och efterföljare, är en sådan okuflig stridstupp. Visserligen bekämpar han aldrig sitt eget folk, tvärtom inbillar han sig vara en inkarnation af alla dess dygder och företräden, liksom Victor Hugo åbäkar sig som den transke andens inkarnation. Han upphöjer det norska folket till skyn, ja, han håller det för det förnämsta i verlden. Derjemte är han afgjordt optimist och sedan någon tid grundtvigian, anhängare at den glade ecbristendom. För ögonblicket är han, efter Henrik Wergelands mönster, ren demagog och ifrig republikan. I talrika tidningsfejder har han (icke just med talent och framgång, men ofta med de oärligaste angrepp på sina politiska fienders privatlif) uttalat sina åsigter om frågorna för dagen i hans hemland. Dervid har ban mera visat sig som en äfventyrlig romantiker än en praktisk statsman. Nu har han med hull och hår gifvit sig bondepartiet i våld, och är ytterst hatad af Kristianias bildade allmänhet, som med inre rysning motser den tid, då Norge helt och hållet skall komma under böndernas välde. Björnson för i grund och botten alla krig blott emot intelligenspartiet i Kristiania. Såsom äkta grundtvigian och bondevän hatar han all lärd bildning, han vill ersätta gymnasierna och universiteten med boadeeller folkhögskolor och införa i Norge en sornnordisk kultur i stället för den europeiska. En direkt motsats till Björnstjorne Biörnson utgör Henrik Ibsen, en ädel, aristokratiskt anlagd, starkt pessimistisk skaldenatur. Ibsen är br Strodtmanns synnerlige gunstliog. Den högsta ynnest, som en tysk kan bevisa en stor man i utlandet är, såsom bekant, att ofter förmåga börda honom tillbaka till das grosse Vaterland?. Äfven Ibsen vederfares denna utmärkelse. Die philosophische Tiefe der Gedanken erinnert ung nicht selten daran, dass ein Tropfen germanischen Blutes in Henrik Ibeen:s Adern fliesst; denn sein Grossvater mitterliche Seite, Johann Altenburg, war ein nach Norwegen ausgewanderter Norddeutscher(!!). Orden äro till den grad, så att eäga, äppeltyska, att de ovilkorligen skulle ;örlora vid hvarje försök till öfversättning. Emellertid bör man för öfrigt hålla förf. räkning för den fördomsfria entusiasm, som han ognat Ibsen, äfven der tyskheten kunde känna sig något piquerad. Brand? anser han för on :skapelse, som i tankedjup endast kan jemföras med Goethes Faust, om den också lemnar åtskilligt att önska i motivernas klarhet och begriplighet. De Unges Forbundbetraktas såsom en satir emot -de politiske trasriddarne å la Björnstjerne Björnson. Men de varmaste uttrycken af kritikerns hänryckning sparas för Kongsemnerno, icke blott det afgjordt mest betydaade arbetet inom den norska litteraturen, utan enligt vår åsigt kanske det största drama, som sedan Shakespeares dagar blifvit skrifvet för Becenen. Det låter! Förf. påyrkar ifrigt, att den tyska teatern skall tillegna sig detta stycke. Den politiska ide, som ligger till grund derför — länge i tvedrägt splittrade stammars förening till ett stort och mäktigt folk — torde just i Tyskland i närvarande stund finna den allmännaste sympati. Och han tillägger efter en öfverblck at sorgespelets innehåll: Nämnes också Henrik Ibsens namn för närvarande föga utom hans aordiska hemland, så kan dock icke den tid