ÅTA 181111 MU DDö(1UA PIUVIHDSLIHU, MVA Å1vden nyss upphörda ockupationen en viss och mycket förklarlig agitation råder, men för att undvika att gifva all anledning och förevänning genom sin person till demonstrationer, som kunde åstadkomma små förvecklingar, bade han icke låtit underrätta någon om sin ankomst, ingen mer än ett par vänner på hvilkas discretion han litade — hvad kunde vara mera grannlaga och försigtigt? Men det är nu som oturen börjar. I Belfort, der den tyska trainen korresponderar direkt med den franska, så att man endast har tid att klifva ur den ena och i den andra, i Belfort kom det franska tåget med Thiers en hel timma försent. Det var nummer ett. Nu fanns det visserligen ett annat tåg som femtio minuter senare kunde föra honom till Mihlhausen, således ett stycke på vägen, men under tiden blef hans närvaro känd och hela staden strömmade till för att helsa honom. Under dessa ovationer gick den andra trainen, och det var numro två i otur. Några personer anmärkte, att Thiers såg utmattad ut och tycktes vara illamående, hvarför han öfvertalades att qvarstanna för att få ro. Detta gick så till, att han först och främst måste mottaga, såsom en korrespondent till en af huus tidningar skrifver, nästan alla de mera framstående personerna i orten. När man är restrött och illamående är detta i och för sig obehagligt nog, men det var långtifrån allt. Belfort har naturligtvis sin musik-förening, den belfortan ska lyran, som kom för att ge honom en serenad, och utan förbarmande exequerade hela sin repertoire. Kommo så alla sångföreningarne från staden och dess omnejd i tur och ordning, och när de icke orkade mera, måste Thiers — som en annan Gambetta! — ut på balkongen i flera repriser och tacka. Naturligtvis hade under tiden ånyo ett tåg hunnit gä, och kl. !,10 på qvällen gick ännu ett. Men då var det illumination i staden, som det inte gick an att resa ifrån, och för resten skulle Thiers på det viset ha kommit fram till Mihlhausen midt i natten, hvilket ännu mindre hade gått an. Alltså försummades den fjerde trainen, och dagen derpå blef han i sistnämnde stad föremål för en ny hyllning, som den preussiska polisen hade ordres eller kanske takt nog att icke lägga några hinder i vägen för. På återvägen väntar man att Nancy och de andra större städerna få sin släng af slefven. För den, som efter sin egen försäkran ingenting högre önskar än lugn och ro, är detta en kedja af genomgående oturs-fall. Och så, för att sätta kronan på verket, kommer den oturen att ingen menniska vill tro på hans otur. En sådan gammal filur, säger man; se bara på huru han förstår sig på att arrangera allting ! Icke mindre enhälligt är man öfverens om, att detta är det första steget af Thiers för att komma på sin rätta och naturliga plats: i spetsen för oppositionen. Det är till den grad hans rätta och naturliga plats, att jag är öfvertygad att ban sjelf många gånger lidit af att under de begge åren, som han var i spetsen för regeringen icke ett enda ögonblick ha kunnat så göra opposition. Det kan sålunda vara möjligt, att det återigen blir han som, sedan hans förening med venstern och de radikala nu allt mera accentuerar sig, kommer att lösa den invecklade knut, som Frankrikes närmaste framtid synes erbjuda, — möjligt om också just icke troligt. Huru knuten skall lösas är för öfrigt ännu så låogt ifrån klart, att man har åtminstone ett halft dussin lösningar på förslag, den ena ungefär lika sannolik som den andra, ända ifrån den som består i att Nationalförsamlingen vid sin återkomst skulle göra ett afgörande drag, återställa monarkien och utropa Henrik V, ända till den som består i att den omedelbart skulle upplösa sig sjelf och inkalla en ny församling, hvilken om den blefve öfvervägande radikal, såsom ju är ganska möjligt, också i och med detsamma bletve en förelöpare till en ny kommun. Mellan dessa begge ytterligheter ligga åtskilliga andra möjliga lösningar, hvaribland en förlängning på obestämd tid af marskalk Mac Mahons presidentur är den förnämsta. Emellertid är man på alla båll verksam, och bland radikalerna icke minst. Deras stora trumf för tillfället är att göra de just nu begynnande generalrådens (Landstingens) sessioner till uteslutande politiska sammanträden, der ett par miniatyr imitatörer af Gambetta skola i hvarje sådan församlivg söka att genom qvantiteten af sina diskurser ersätta hvad som kan brista i originalets qvalitet. Förresten äro en stor mängd emissarier i rörelse på landsbygden, som allesammans ha till lösen att utmåla grefven af Chambord och följderna af en möjlig restauration i de mörkaste färger och huru man derigenom skulle gå ett sekel baklänges. En sådan emissarie höll häromdagen ett tal vid den stora kreatursmarknaden i Poissy inför ett par hundra lyssnando bönder. Han slutade med att förklara för dem att, om IIenrik V återkomme, så skulle man nedlägga jernvägarne och åter införa diligenserna! Åtskilliga hastiga dödsfall både inom den politiska och några andra verldar ha på den sista tiden inträffat och varit hvart och ett i sin ordning föremål för uppmärksamhet, men säkerligen har intet väckt deltagande i en så vidsträckt krets som — flodhästens i Jardin des plantes, som efter en kort sjukdom helt nyss lyktat sina dagar. Hans sjukdom följdes med ett allmänt deltagande, ty han var nu