Göteborgsposten – 27 augusti 1873, sida 1

— Nej, sir. Eder svärfar höll här utanför för ett par minuter sedan, och sade att ni sannolikt äfven skulle stanna. Jag har ej sett damen, — Kunna vi ha passerat förbi henne? Kan hon ha begifvit sig ut på fälten? Nej, hon måste vara före 088, sade Moer. Tack, min fru. Om ni får se henne, så var god qvarhåll henne. Han sprang åter upp i åkdonet och körde vidare mot Somersham. Qvinnan stod qvar i fönstret och såg efter honom. Honor försökte resa sig upp, men hennes styrka var borta. Hon visste, att hon ej kunde fortsätta sin vandring längre, och en känsla af djup förtviflan kom öfver henne. Hon kunde nu ej anropa den i huset boende qvinnans förbarmande, så mycket var säkert. Hon gjorde några svaga rörelser för att komma på fötter, besluten att fortsätta sin vandring, men ansträngningen förorsakade henne smärta, och ett lågt klagoljud brast ofrivisligt från hennes läppar: Qvinnan i fönstret spratt till och såg ner åt gården. — Hvem var det? frågade hon liksom talande för sig sjelf. Ah! Flickan förstod, att hennes närvaro blifvit bemärkt. Med yttersta ansträngning kröp hon fram ur busksnåret och såg uppåt med blekt bönfallande ansigte. — Obh, förbarma er öfver mig! bad hon. Hjelp mig! Jag är ej vansinnig! Jag är ej gift! Rädda mig! I himlens namn rädda mig!