Göteborgsposten – 27 augusti 1873, sida 1

— ———gLn —— föll på de båda märkena å Honors arm — dessa märken, hvilkas åsyn gjort ett sådant intryck på den ungerska grefvinnan — uppgaf qvinnan ett rop, föll på knä vid sängen och kysste flickans händer. Honor öppnade långsamt ögonen. — Hvem är ni? frågade qvinnan. Säg mig — edert namn. — Jag är ej hans hustru, mumlade flickan. Jag är det verkligen icke. Hans hustru är död. Jag är Honor Glint. — Är detta edert verkliga namn? frågade qvinnan ifrigt. Det är icke. Säg att det icke är det. Flickan betraktade qvinnau med ett uttryck af slö förvåning. — Nej, det är icke mitt verkliga namn, sade hon. Åh, jag är så trött! — Ett ord — hvilket är edert verkliga namn. — Jag vet icke. — Qvinnan uppgaf ett nytt rop, ett utrop af glädie och tacksamhet, lutade sig öfver flickan och började smeka och kyssa henne, i det hon uttalade en mängd osammanhängande ord, hvilka Honor var för uttröttad och svag för att uppfatta. Slutligen blef qvinnan lugnare, och med en mors ömhet afklädde hon flickan och lade henne till sängs. Honor föll i sömn och sof ända till morgonen. Qvinnan vakade hela natten vid hennes bädd. (Forts.)