måndagen d. 25 d:s, hvarje söcknedag från kl. 10 f. m. till 2 e. m., vara i ett af rådhusrätteus kanslirum för hr Nachman tillgängliga. Frän Utlandet. Den tyska pressen har isynnerhet haft många klandrande anmärkningar att göra mot scahens af Persien seder och bruk under hans Europaresa. I anledning häraf har den bekante resenären IIerman Vambery infört i Augsb. allg. Zeit. en uppsats, som gifver en vederbörlig tilhättavisning åt den europeiska inbilskheten och ur hvilken vi antöra följende: I de mångsaldiga berättelser och uttalanden, som den europeiska pressen innehållit om Nasr-ed-Din-schahs resa, har tyvärr rådt en ton, som icke etäller vår journalistik i den bästa dager. Af en tidningsskrifvere eller reporter kan man naturligtvis icke begöra, att han skall vara inne i ett asiatiskt lands kulturförhällanden, men det är likväl ytterst orättvist, då man beskyllat den persiske konungen för råbet och brist på uppfostran, derför att han icke genast kunde finna sig hemmastadd i den europeiska hofetiketten och dess ceremonier. Jag har i många år varit vittne till, att europeiska resande och diplomater begått de löjligeste och anstötligaste misstag i den österländska verldens höga och allerhögsta kretsar, och det föll likväl icke deras värdar in att vilja göra sig lustiga på deras bekostnad. Jag har sett, att man trampade om med smutsiga eller dammiga stoflar på dyrbara mattor, att man visade den största ohöflighet mot den mest utsökta artighet, att man kom med yttranden, hvilka, naturligtvis utan att man anade det, voro grotva förolämpningar, och likväl lugnade värden sin något uppretade omgifning med anmärkningen: ÅIlan är en främling i vårt land, och en förseelse, som har sin grund i obekantskap med våra bruk, bör icke läggas honom till last. Då Fama berättar, att schahen rapat vid en k. taffel, hvilket jag sör öfrigt har svårt att tro, så bör man ej fästa större vigt härvid, än då en europ i Asien sitter med nedhängande ben, medan värden omsorgsfullt döljer sina under den långa utandrägten. Att rapa botraktas i orienten endast som ett högt och ljudligt bevis på mätthet och anses för ett angenämt vittnesbörd om, att man uppskattat den visade gästfriheten. Våra begrepp äro naturligtvis i detta hänseende alldeles olika hvarandra, och skulle någon af schahens svit ha visat en sådan brist på anständighet, så ligger felet hos ceremonimästaren, som icke varit tillräckligt noggrann i valet af schahens bordskamrater. Skulle våra europeiska potentater under ott besök vid alla hof i det buddhaistiska och islamitiska Asien hafva burit sig bättre åt än Nasr-ed Din gjort i Europa? Schahen har för öfrigt redan i sin tidiga ungdom, då han var guvernör i den rika provinsen Aserbeidschan, en post som alla persiska tronföljare bekläda, stått i förbindelse med europeiska köpmän, för hvilka han ej dolde sin förkärlek för den europeiska kulturen. Såsom schah har han bevarat denna förkärlek, och det är ej hans, utan förhållandenas skull, att icke flera reformer genomförts i hans land. Skall schahen nu, då han sjelf tagit Europa i ögnasigte, hysa lika stort intresse för vår verldsdel och dess kultur som förut, och skall det nu gå raskere med reformerna? Jag får tyvärr tillstå, att jag ej kan svara ja på dessa tvenne frågor. J:3 har genom flera års erfarenhet ölvertygat mig om, att at tio österlänningar, som besöka Europa för att utvidga sina kunskaper, vända åtta tillbaka med en ringa vinst i detta hänseende, men med en ofantlig dosis afund, hat och förbittring mot Europa — detta Europa, hvaraf de skola lära något, men hvars ofantliga öfverlägsenhet bringar dem till förtviflan. Om Nasr-ed-Din tillbör den lilla minoriteten kan naturligtvis ingen veta. Hans furstlige broder vid Bosforen tillhör afgjordt majoriteten; ty den turkiske sultanens beteende, hvilket rent af gränsar till vanvett, hans lust att likna Selim II daterar sig just från hans hemkost efter lans europeiska rundresa. Alven i schahens följe träffade man personer, hvilka på ett i ögonen fallande sätt gåtvo luft åt sina gallsjuka känslor, då man sporde dem hvad de tänkte om våra blomstrande kulturförhållanden, vårt kommunikationsväsen, våra skolor, museer och sabriker. Jag hörde då åter de tirader, med hvilka nutidens österländska filosofer alltid uppvakta. I vår brådska och vårt begär efter denna verlden och dess njutningar försumma vi helt och hållet den psykologiska menniskan; vi äro endast i stånd att tänka, men kunna icke känna; vår sociala kastindelning är upprörande, och fattigdomen är hos oss rysansvärd. Man bör hoppas, att schahen och hans inflytelserika ministrer icke tillhöra dem, hvilka endast vända hem med intrycket af vår civilisations skuggsidor, och att den förekommenhet, som han öfverellt mötte, skall verka uppmuntrande. IIvad reformerna angår, bar Persien visserligen många vilkor för att blifva i det islamitiska Asien, hvad Japan blifvit i det buddhaistiska; men två hinder af betydenhet uppresa sig häremot. Iran är i jemförelse med den rika och yppiga naturen i det gamla Zipangu blott en öken; ty endast den östliga och nordliga randen af detta bergsland kuona pp At ol — AN mim 2 , rn