Göteborgsposten – 23 augusti 1873, sida 1

län. — Ånnu en gång Vikingen?. — Iivanderska sällskapet. — IIvad vi ha att vänta. — Pekorale. — Man går från sin natur. — Anekdot. Regn och blåst, blåst och regn, se der väderleksprogrammet nu en tid bortåt, ett program, hvarmed hvarken landtmän eller sjömän, hvarken badgäster eller brunnspatienter, hvarken män eller qvinnor kunnat vara belåtna. Vi öfverdrifva knappast, om vi påstå, att vi under hela denna sommar ej haft sammanlagdt tretio fullt vackra dagar och af dessa knappast åtta å rad! Treflig sommar i Norden! Utomordentligt lysande ersättning för alla den förutgående och den efterkommande vinterns otaliga vedermödor! Noga räknadt var det m:ll Sara och medsystrar, som skänkte oss de ljufvaste solskensleendena; vi kunna derföre ej återhålla följande stilla önskningssuck: VAck, om hela sommaren varit en enda sådan fruntimmersvecka ändå!Shahen af Persien, den mycket omtalade, mycket firade, ja, man kan gerna däga, otillbörligt sjäsade munsjör Nasr-ed-din, som af sitt eget folk anses ha gjort den engelska drottningens anlete hvitt(!) derigenom, att han hedrat revyen i Windsor med sin närvaro och visat en synnerlig nedlåtenhet mot prinsen af Wales derigenom, att han superat i Malborough-house, har rest ifrån Europa efterlemnande en hel hop obetalta räkningar, säges det. När man har allting fritt och så icke bryr sig om att betala det, som man undantagsvis tar på räkning, så är det sannerligen ingen konst att resa, men man borde då istället för att göra andra hederliga menniskors anleten -hvita, söka dölja skammens rodnad på sitt eget... Allt detta kruserande, orerande och bugande för hans persiska majestät påminner oss om uppkomsten af ett för studantspråket fullkomligt egendomligt ord, som för många år tillbaka bildades i Upsala. Detta ord var verbum: thjassa, och se här dess härledning: En af våra poetiska författare, ej en bland de mångskrifvande; men istället en bland dem, hvars dikter äro preglade af en högst egendomlig verldsåskådning, alstrad af en, man kunde nästan säga, rent nordisk humor, som i kraftiga nästan kärfva ordalag sjunger ut hvad som rör sig i hans inre, skref vid den tiden under pseudonymen Thjasse sina bästa stycken. Samtidigt låg han i Upsala och läste på examen samt var öfverallt dit han kom bland ungdomen en kär och beundrad personlighet. Men han kom icke hvart som helst; isynnerhet afskydde hans öppna, svenskt manliga väsen allt sjäsk och all öfverdrifven artighet. Begaf sig så, att en ung, nyblifven student föll på den olyckliga tanken att sätta upp Åen brorskål med Thjasse som sin närmaste ungdomsförhoppning. Tyvärr, denna förhoppning skulle aldrig bli någon verklighet: förgätves strök den unge brorskålse-kräfvaren vid hvar enda studentsexa, der han och Thjasse voro på en gång närvarande, omkring denne som katten kring het gröt, förgäfves lät han föreställa sig för honom Han bjöd på sexa, han bjöd på vin Och höjde sitt glas med förförisk min... men Thjasse var och förblef omöjlig. Emellertid blef förhållandet snart bekant och så blet det slutligen ett i studentidiomet häfdvunnet uttryck att benämna allt onödigt, till det åsyftade målet icke ledande fjäsk för att thjaesa och så kallas det i Upsala kanske ännu i dag! Vi ha från föreståndaren för sjukgymnastiken i Marstrand fått emottaga en skrifvelse, med anhållan att de skarpa anmärkningar, som i senaste krönikan antydas ha af en insändare blifvit riktade mot handhafvandet af nämnde sjukgymnastik måtte bli närmare detaljerade, på det atthr gymnastikföreståndaren måtte komma i tillfälle att vederlägga dem, om de äro obefogade, eller i motsatt fall erkänna dem. Vi fullgöra med nöje brefskrifvarens lika billiga som i ett humant språk affattade anhållan. Den insända artikeln innehåller med afseende på sjukgymnastiken i Marstrand följande: Med skäl har man äfven redan någorlunda all