Göteborgsposten – 22 augusti 1873, sida 2

man återstodo. Efter en ny ajournering af sammanträdena beslöt församlingen att upplösa sig, då nya val utskrefvos. På valdagen samlades alla de valwän, hvilka utestängts genom den nya lagen, och förhindrade de inskrifne valmännen från att rösta; gensdarmerna blefvo visserligen tillkallade, men bortjagades. Endast i de stora städerna, der betydande truppmassor voro samlade, kunde valen gå för sig, och resultatet blef likväl det, att endast tio kandidater erhöllo det antal röster, som behöfdes för valets giltighet. Omval skulle nu ega rum påföljande söndag, och på deana dag företog hela Frankrike en imponerande demonstration, i det att nästan alla valmännen afhöllo sig från att rösta, så att en mängd de: puterade endast valdes med ett par hundra röster. Den nya församlingen åtnjöt således icke något anseende, och de lagar, som hon antog i både de politiska och de finansiela frågorna, gjorde henne så hatad, att hon mötte allvarligt motstånd. Befolkningen nekade öfverallt att betala skatt, och då man ville använda våld, utbröt uppror i departementen. Slutligen reste sig Paris, och borgareklassen åsåg denna gång utan skräck, att arbetarne strömmade tillsamman. Under det regeringen trätfade sina förberedelser till motstånd, sökte de upproriska att finna en ledare, och en plötslig inspiration kom flera väpnade hopar att samlas utanför Thiers hus vid S:t Georgesplatsen, der de begärde, att han skulle ställa sig i spetsen för rörelsen. Thiers ville ej inlåta sig härpå, men man bortförde honom mot hans vilja, och då han kort derefter sköts på en barrikad, på hvilken sn jättekarl lyftat upp honom, uppstod häröfver en sådan förbittring, att 31:delar af Paris slöto sig till upproret. Under dessa förhållanden fann Henrik VY det riktigast att nedlägga kronan, och det lyckades derefter Mac Mahon, åt hvilken en diktatur uppdrogs, att återupprätta ordningen. Ett svagt försök gjordes nu att få hertigen af Aumale utnämad till regent eller president i republiken, men det måste uppgifvas af brist på sympati, och några dagar derefter utfärdade Mac Mahon ett manifest, hvari han uppmanade det franska folket att genom en allmän omröstning välja mellan kejsardömet, monarkien under de orlåanska prinsarne och republiken. Utgången blef en lysande seger för kejsardömet, och då rösterna räknades, resto Mac Mahon till Calais för att mottaga kejsar Napoleon IV, hvilken vid landstigningen helsades med outsäglig hänförelse. Ej mindre stort var jublet i Paris, då den unge kejsaren dagen derefter vid marskalkens sida höll sitt intåg i hufvudstaden; man helsade i Napoleon IV den krönta demokratien. Nu återvänder förtroendet och en följd af under ske på en kort tid. Endast fem månader äro sörrunno, då Napoleon IV firar den första Napoleonsdagen efter sin tronbestigning, och Frankrike kan redan icke kännas igen, såsom man ser af den officiela tidningen för d. 16 aug. 187., ur hvilken ÅGaulois lemnar utförliga utdrag. Frankrikes nya represantation har intet gemensamt med den, som i Bordeaux ryckte Conti (bonapartisk deputerad från Korsika) ned från talarestolen och afsatte den kejserl. dynastien. Lagstiftande kåren öfverströmmar af lojala känslor, hvilka vackert tolkas af dess president, grefve Daru, och Napoleon IV försäkrar, att hans kärlek till Frankrike blifvit ännu större i landsflyktens och motgångens skola. Derpå utlofvar H. M:t en mängd politiska och sociala reformer, bland hvilka särskildt frambållas decentralisation och kommunal fsjelfständighet, i det han till slut beder de deputerade säga till arbetarne och bönderna, att han är villig att offra allt för Frankrike. Den diplomatiska kåren infinner sig alldeles som förr i verlden med den påfliga nuntien som talman, och Napoleon IV svarar fredligt, men erinrar de främmande makternas representanter om, att Frankrike har ett hopp, som icke är uppfyldt; dernäst betonar han kraftigt samvetsfriheten och låter talmannen förstå, att det för alltid är förbi med det verldsliga påfvedömet. Då Napoleon IV hade hållit sitt intåg i Paris, bildade han en ministår Rouher, uteslutande bestående at kejsardömets gamla anhängare; men nu, då tronen är befästad, inviger han Napoleonsdagen med bildandet af ett opartiskt kabinett, i hvilket general Chanzy öfvertagit krigsministeriet. Rouher blir orkekansler, och Mac Mahon utnämnes till konnetabel. hejserliga dekreter upphäfva belägringstillståndet öfverallt i Frankrike och utfärda en omfattande amnesti, hvilken motiveras dermed, att hela folket icke kan göras ansvarigt för några politiska agitatorers ogerningar. Si(cle är häntörd, Victor Hugo aflägger ångerfull sin bekännelse, att han misskänt kejsardömet, och Edmond About skrifver en ode till kejsarinnan Eugenie; endast Paul de Cassagnac klagar öfver, att dåliga rådgifvare missbrukat den unge kejsarens goda hjerta, men ett bref från Napoleon IV befaller honom att under straff af hans onåd tiga. Senaten ombildas så, att en del af den väljes och arvodena nedsättas till 15,000 fres. Statsrådet får en ny sammansättning, de vigtigaste diplomatiska poster ombesättas o. 8. v. Baron IIaussmann blir, för att tillfredsställa folket, åter Seineprefekt. Paris har aldrig visat sig skönare än på denna dag, husen äro nästan alldeles öfverhöljda af flaggor med inskriptioner, i hvilka Napoleon IV hyllas. Fyrverkeriet är lysande, och folket strömmar glädjedrucket till teatrarne, der kostnadsfria