Göteborgsposten – 21 augusti 1873, sida 1

Kristofer Rutger Ludvig Manderström. T Telegrafen har nyligen bragt oss underrättelsen om en af våra mest framstående statamäns frånfälle. Grefve Manderström afled i måndags i Köln i följd af ett plötsligt slaganfall, sedan hans helsa redan länge hade varit försvagad. Född i Stockholm 1806, ingick han vid unga år som tjensteman i utrikeskabinettet, blef legationssekreterare i Petersburg 1838 och sedan han i denna egenskap vistats dels der, dels i London, befordrades han 1840 till kabinettssekreterare. Under åren 1855—58 var han svenskt sändebud i Wien och Paris, hvarefter han hemkallades för att öfvertaga utrikosportföljen. 1 jemnt tio år innehade han detta ombete, till dess han år 1868 utträdde ur statsrådet och utnämndes till president i kommerskollegium. Dels såsom diplomat dels såsom riksdagsman både under det gamla och det nya statsskicket har den aflidne utöfvat ett stort inflytande på Sveriges politiska utveckling under de tvenne sista årtiondena. Representationsreformen hade i honom en af sina kraftigaste förfäktare såväl inom staterådet som på riddarhuset. Han, De Geer och Gripenstedt voro de förnämste statomännen inom den minister, som under Carl XV:s regeringstid bragte så många genomgripande förbättringar till stånd och kan sägas en gång för alla hafva befästat den sansade liberalismens seger i vårt land. Under den tid han tjenstgjorde såsom svensk utrikesminister var hans namn med aktning kändt äfven i utlandet. Om också vår maktställning icke kunde förskaffa honom en större europeisk ryktbarhet, hvartill hans nog försigtiga skaplynne kanske äfven under andra förhållanden ej hade förhjelpt honom, förnekade honom likväl ingen ett rum ibland samtidens skickligare diplomater. De statsskritvelser, som af honom affattades, utmärkte sig städse fördelaktigt genom stilens moderation och enkla elegans. Och det kunde aldrig sägas om honom, att han på ett annat än värdigt sätt representerade Sveriges intressen inför främmande makter. Hans verksamhet föll inom ett tidsrum, då de utländska förvecklingarne berörde Sverige så nära, att vi omöjligt kunde undvika allt deltagande idem. Redan såsom kabinettssekreterare hade han biträdt vid de underhandlingar, som ledde till afslutandet af stilleståndet i Malmö år 1848. Carl XV:s skandinaviska politik fann i honom ett verksamt biträde, ehuru han aldrig förlorade ur sigte de konsiderationer, som rikets ställning och krafter pålade honom. Från många håll fick han uppbära skarpt klander för det återhållsamma sätt, hvarpå han ledde Sveriges politik under de ödesdigra månaderna hösten 1863 och våren 1864. Men törhända skall framtidens dom en gång blifva, att han såg klarare i den invecklade tvistefrågan än mången i stridens hetta kunde erkänna, och att mycken timad olycka hade kunnat afvändas, om Danmark i tid hade velat ingå på det svenska kabinettets törslag om Iosteins afskiljande. I alla händelser hade grefve Manderström den allmänna meningen i landet på sin sida, då han icke lät Sveriges intervention gå till en sådan ytterlighet, att en krigisk brytning blef oundviklig. Den nu bortgångne statsmannens minne tillhör hädanefter historien, som säkerligen icke skall förgäta att nämna honom bland de svenske män, hvilka efter sin förmåga i väsentlig mån hafva bidragit till fäderneslandets heder och förkofran.