Göteborgsposten – 16 augusti 1873, sida 2

För någon tid sedan blef pastorn vid Nya Kyrkan i Berlin, Sydow, suspenderad af konsistoriet, derför att han i sina predikningar sökte kullkasta en del kyrkans dogmer, såsom bl. a. läran om Jesu obefläckade aflelse af den hel. anda o. s. v. Denna dom uppbäfdes af öfverkyrkorådet, och Sydow erhöll berättigande, dock med en formell skrapa, att åter inträda i utöfningen af sin pastorsbefattning. I söndags öfvertog han den på nytt för första gången. Församlingsmedlemmarne och hans talrika vänner begagnade tillfället att bringa den gamle presten en hyllning, som var utomordentligt hjertlig, men icke hade någon bullersam karakter. Kyrkan var prydd med guirlander, altaret och predikstolen nästan doldes af kransar, och den rymliga kyrkan var fylld med flera tusen åhörare. Kl. 10 öppnades gudstjensten med koralen: Uns bindet, Herr, Dein Wort zusammen. Då dr Sydow inträdde i kyrkan, reste sig hela församlingen upp, under det en kör af präktiga mansröster afsjöng psalmen 23. Med darrande stämma och tårfyllda ögon uppläste Sydow derefter liturgien. Sällan, heter det i berättelsen härom, ha prest och menighet varit till den grad litvade af samma tanka, gripna at samma känslor. Med spänning motsågo alla predikan, hvilken nu tog sin början. Dr Sydow skildrade först de känslor, som upprörde honom, sägande: Man skall finna det naturligt, om jag idag börjar min predikan med att tolka, hvad som rör sig i mitt bjerta. I detta gamla bjerta förnyas i denna stund det förflutnas hödtidliga känslor och intryck. 57 år ha förflutit, sedan jag började att verka i mitt lifs kall, 36 år sedan jag tillträdde mitt andliga embete, hvilket bragte mig i beröring med det kungliga huset, och 27 år sedan jag första gången talade till denna församling. Min ungdoms kärslor röra sig åter inom mig, sedan jag i halft annat år varit utsatt för egendomliga antäktelser och i sju månader frånkänts rätten att tala inom den evangeliska församlingen. Jag beträder i dag åter denna predikstol och kan återigen tala till min församling. Hvad som upprör mig, det är det sätt hvarpå min dyra församling och mina vänner i dag afslutat en för mig så bedröflig tid. Under det allvarliga, högtidliga mottagande, som jag här funnit, upplyftes min själ, och förhållandet mellan menighet och prest framträder för min blick så som det skildras i Nya Testamentet. Den högsta kyrkliga myndighet, i enlighet med hvars domslut jag i dag beträder denna predikstol, har fält sin dom med klart erkännande af tiden och dess kraf; ju mindre det hos en sådan myndighet kan vara fråga om gunst eller ogunst, desto större vigt har förklaringen, att en man af min ringhet har rätt att bekläda prestembetet och förkunna ordet i den evangeliska kyrkan. I domen har dock äfvenledes uttalats, att ett slut skull göras på de bestående olägenheterna i författningen, en förändring som man nu i fem och tjugo år lofvat den kyrkan. Hvad som uppfyide mig med tillfredsstallelse och tröst i min bedröfvelsestid, det var, att det evangeliska medvetandet vaknat i så många kretsar, hvarest förut en straffvärd likgiltighet rådde. Måtte denna väckelse vara i alla tider! Sedan välsignelsen uttalats, begaf pastor Sydow sig in i sakristian, der en deputation till honom öfverlemnade en adress, liggande i ett skrin, öfverdraget med sammet. Adressen uttalade ogillande af suspenderingen och glädje ötver pastorns återinträde i embetet. Man vill i Frankrike veta, att Thiers ämnar offentliggöra en fullständig redogörelse