tiska utveckling har alltid rört sig mellan ytterligheter, och det är just i följu häraf, som Thiers sträfvanden för att isylla det gap, som ligger mellan ett legitimistiskt konungadöme och en röd republik, genom att lägga grunden till en konservativ republik, misslyckats. Då nu landet ser sig stäldt gentemot detta alternativ, är det icke så underligt, att en stor del af de moderata republikanerna hellre vill försöka med Chambord än med Gambetta. Dertill kommer, att högern, som omedelbart efter d. 24 maj, då Thiers störtades, ännu var tvifvelrådig och rädd, genom den stigande numeriska öfvervigten i församlingen (14—130 röster) blifvit tillitsfull och sjolfsm edveten gentemot republikanerna, hvilka dessutom försvagat sitt anseende genom fortsatt oenighet och en följd af misslyckade angrepp på regeringen. Högern inser nödvändigheten af att afgöra förtattningsfrågan, innan nationalförsamlingen upplöses, då en utskrifning af nya val skall vara detsamma som att lägga segren i de radikalas händer. Af detta skäl och under erkännande af tidens dyrbara vigt har den genomdrifvit mötet i Frohsdorf. Då församlingen om 3 månader åter kommer tillhopa, skall landet efter det monarkiska partiets förmenande hafva vant sig vid tanken på Henrik V:s tronbestigning, och frågan om republik eller monarki måste då bringas till atgörande. Högern är förberedd på, att de 30 bonapartiska deputerande affalla och tror sig ändå vara säker om 380 röster samt tviflar ej om, att Mac Mabon skall skaffa törsamlingens definitiva beslat all aktning och lydnad.