Göteborgsposten – 13 augusti 1873, sida 2

Rättegangsoch polissaker. Poliskammaren. Snygg samilj. I Majornas 12:te rote vid Hagaheden bor en timmerman Petter Eriksson med hustru jemte en sjuttonärig son, som en län tid varit känd i polisen som högst vanartig och oefterrättlig. Föräldrarne lefva i kif och strid och ha upprepade gånger instämt hvarandra till poliskammaren för dylika sorsedlser. Sonen, mureriarbetare med namnet Johan Eriksson, är i följd af dessa hemförhållanden lemnad åt sig sjelf och sina dåliga böjelser. D. 10 d:s hade den förboppningsfulle sonen utan någon anledning å Hagaheden rusat på arbetskarlen Jacob Lindbom, kullslagit och tilldelat honom åtskilliga blodviten. Vidare hade han samma dag å Landalaliden i sällskap med två andra okynniga pojkar med stenkastning öfverfallit trenne der samtalande personer, med den påföljd att en sten träffade månadskarlen Olof Johansson i hufvudet, så att större sår uppkom. Johansson inlemnade vid förhöret ett läkarebetyg, hvari attesterades sårets svåra beskaffenhet och att möjligen något framtida men för målsegaren vore att befara. Vittnen intygade mot Erikssons nekande angifvelsens riktighet och uppsköts målet för andra vittnens hörande till tisdagen. Nu blef fadrens, timmermannen Petter Eriksson, tur att stiga fram. Han var anklagad att vid det tillfälle då hans präktige son skulle för sina bedrifter afföras till vaktkontoret, ha sökt med våld förhindra detta och genom att taga en af poliskonstaplarne i kragen befria sonen. Han hade vid samma tillfälle svängt en påk i handen och hotat närstående personer med stryk om de hjelpte konstaplarne. Efter vanligheten bestred pappa Eriksson sanningen häraf, under förklaring att han endast Åklappat konstapeln på axeln och bedt honom släppa gossen 108. Med en allvarlig varning att icke mera klappa rättvisans tjenare och en plikt på 30 rdr, jemte ersättniog åt hörda vittnen, slapp Eriksson ganska lindrigt denna gång från saken. Sist kom turen till den tredje medlemmen af denna fridsamma familj, neml. modren sjelf, hustru Chr. Eriksson. Den munviga matronan hade under mannens och sonens förhör måst föras ut i väntrummet, då man omöjligt kunde få bugt med hennes pladdrande tunga. Hon hade vid häktningstillfället på ett högst förargelseväckande och oanständigt sätt förföljt konstaplarne ända till vaktkontoret samt med smädeord och förolämpningar oqvädat dem. Med en ström af ord sökte nu hustru Eriksson att förklara sin oskuld, och för vittnens inkallande samt för vidare upplysningar uppsköts målet på 8 dagar.