Göteborgsposten – 9 augusti 1873, sida 2

— — — — för den tyska pressen ett sådant språk. Fur att taga reda på, huru sig härmed verkligen förhåller, har Times-ditsändt en pålitlig speciel korrespondent, hvars bref äro i flere hänseenden särdeles anmärkningsvärda. Han har senast varit i Mulhouse och Colmar. Det var en sorglig färd, skrifver han. Det är alltid ett dystert skådespel att se ett med vapen eröfrådt och med våld qvarhållet folk. Elsassarne och tyskarne i Mulhouse och Colmar hafva på mig gjort intrycket af tvenne män, fästade vid samma kedja, hvilka sticka efter hvarandra. De få timmar, jag tillbragte i hvardera af dessa städer, föresöllo mig som år. Korrespondenten tortfar: Jag kan utan öfverdrift påstå, att jag ej känner igen hvarken Mulhouse eller Colmar. Dessa båda städer, hvilka jag städse känt som så glada och lifliga, hafva blifvit tysta och tråkiga. Man går här bokstafligen på tåspetsarne. En och hvar svarar förbehållsamt och eftertänksamt. Då man går genom gatorna, betraktar befolkningen en forskande, liksom om den ville öfvertyga sig om ens nationalitet. Fastän en stor del af befolkningen kan tala tyska, hörde jag likväl ingenting annat än fransyska. Tyskarne bry sig icke heller längre om att göra sig angenäma. De ha tagit Elsas och Lothringen, och de vilja äfven låta en och hvar veta det. Då den resande lemnar Belfort, måste han köpa sin biljett på den tyska stationen. Biljetten är tryckt på tyska. Före kriget voro alla biljetter, tillkännagifvanden, kartor och förordningar längs Rhens stränder tryckta på båda språken. Nu är allt på det tyska området tryckt på tyska. Jag har tillochmed hört den franska stationen Cheyremont denationaliseras till Geiseberg. Alla de följande statioverna äro också germaniserade. I Altkirch inträdde en ung svartklädd dame med tvenne barn i vagnen. Jag trodde, att hon bar sorgdrägt, men erfor snart, att hennes mörka drägt skulle beteckna national sorg. Men-, anmärkte jag, eni har blifvit tyska. Hennes ögon slammade, de båda flickorna kastade på mig en blick af ytterligt förakt, och de utropade alla tre i korus: VI äro fransyskor, och modren jallstandigade demonstrationen med att säga mig i allvarlig ton: De kunna taga våra kroppar, men de skola aldrig taga våra själar-. Vid ankomsten till Mulhouse bad damen mig vara hennes tolk med ordnandet af ressakerna. Jag anmärkte: Det är besynnerligt att, fastän ni är född i Altkirch och ständigt bott der, ni likväl behöfver en tolk för att göra eder förstådd af tyskar-. Jag behöfver eder hjelp, svarade hon, derför att jag aldrig mera ernar tala tyska. Sådan är ställningen efter två års egande af landet. Hatet blir mera intensivt, och nästa generation skall hata ännu djupare.