Göteborgsposten – 9 augusti 1873, sida 1

VANA Ptmvuguudv Sv SVYSIS BR MID DUSAnUUC till ett önskligt slut måtte krönas med framgång! Grefven af Paris gör visit hos grefven af Chambord, hvad är då naturligare än att grefven af Chambord å sin sida gör en kontravisit hos sin goda vän grefven af Paris och så tyckes det vara klappadt och klart, att Henri Charles Ferdinand Marie Dieudonns d Artois, duc de Bordeaux et comte de Chambord, är den som skall bestiga Frankrikes tron — när nationalförsamlingen, sSom, säga de båda prinsarne med äkta fransk artighet, är den enda myndighet, som har att bestämma i saken, finner för godt att på densamma placora en ättling af dessa bourboner, hvilka ingenting lärt och ingenting glömt. I vår lilla resekrönika, hvaraf vi vid tillfälle möjligen torde lemna en fortsättning, omnämndes bl. a. det ruskiga omhölje, hvarmed man funnit det passande att insvepa Frederik VII:s ännu oaftäckta ryttarstaty på Kristiansborgs slottsplats i Köpenhamn, ett omhölje som närmast liknade en gammal trasig utoch invänd regnkappa. Den solkelige kungen har emellertid nu, enl. de sista köpenhamnstidningarne, ledsnat på den osnygga rustningen och helt beskedligt skakat den af sig. Dagens Nyhederomtalar denna tilldragelse i följande Åpydige uttryck: Frederik VII:s staty blef ändtligen i går (torsdagen) aftäckt, ehuru det visserligen skedde på ett sätt, hvarmed den sjeltgjorda komitön svårligen skall finna sig belåten. Gentemot denna komitss storartade senfärdighet, hvartill vårt på söl så rika lands annaler knappast eger ett motstycke, ser det ut som ett lustigt puts af ödet, att statyn har aftäckt sig sjelf, i det kungagestalten asskakat de eländiga paltor, hvari komitön gömt honom, så att han nu sitter fri och frank, under det att den stackars hästen får kånka på alla trasorna, ända tills ett oväder eller en barmhertig själ ändtligen förbarmar sig öfver djuret och befriar detsamma från det eländiga schabraket. Men, som sagdt, aftäckningen har nu skett, har skett på ett naturligt, flärdlöst sätt, som stämmer väl öfverens med den folkelige kung, till hvars ära statyn är rest och komitön kan nu gerna packa ihop alla sina sånger, tal o. dyl., såvida han icke vill gömma alla dessa värdefulla saker att begagnas vid den högtidliga nedrifningen af det vackra plank, som tillsvidare beskyddar statyn, ända tills jernstaketet i tidernas fullbordan blir färdigt. Göteborgs Musei tafvelgalleri, den för utställning af taflor till köps bestämda afdelningen, som en längre tid stått skäligen tom och innehållslös har nu på en gång fått en värderik tillökning af ej mindre än omkring 20 nya taflor af följande konstnärer: J. Arsenius, F. Churberg, C. Engelhart, W. Engström, V. Fauerholdt, A. G. Hafström, Aug. Hagborg, Viet. Helander, S. Jacobsen, A. Jernberg, O. Jernberg, F. Lönnroth, H. Lövaas, N. B. Möller, J. Nilsson, A. Nordgren, A. v. Schwerm, Th. Paenorberg och E. Padelin. I litt B. af dagens n:r förekommer i Hvarjehanda-afdelningon en uppskakande berättelse om en luftseglarosa nedstörtande från ballongen. Ett motstycke härtill, ehuru med mindre ryslig upplösning bildar följande historiett: Några smugglare på kusten af Sussex i England hade lyckats att öfverrumpla och tillfångataga en kustvakt, som länge och ofta korsat deras planer samt beslöto nu att grymt hämnas. De bundo för hans ögon, knöto hans tötter tillhopa och skreko: ÅKasta honom utför klippan! Utan att lyssna till den olyckliges böner, buro de honom till kanten af klippan och lyfte honom med fötterna förut ner, tills han endast med armarne och hakan befann sig öfver klippan, vid hvars gräsbevuxna kant han förtviflad klängde sig fast, borrande naglarne djupt ner i jorden. I denna förfärliga ställning blef han lemnad allena. Öfver en timme befann han sig sålunda i den förskräckligaste dödsångest, skriande på hjelp och ansträngande hvarenda muskel för att hålla sig fast, ända tills han slutligen kände blodet stelna i ådrorna och krafterna öfvergåfvo honom. Det svindlade för hans ögon vid tanken på den under honom gapande afgrunden och han ville allaredan i sin förtviflan släppa sitt tag, då han med en sista kraftansträngning ref bindeln från sina ögon och upptäckte — marken tätt under sina fötter. Smugglarne hade beredt sin förföljare dessa själsmartor på kanten af ett tomt kalkstensbrott. En välvillig korrespondent har från Strömstad tillsändt oss ett exemplar af Skatan, Tivoli-tidning tryckt i fläng i Strömstad på badsocietetens förlag. Bland annat smått och godt i det harmlöst skämtsamma flygbladet ha vi påträffat följande verkligt poetiska bit, om vi icke alltför mycket misstaga oss, förskrifvande sig från en i hufvudstaden mycket bekant och högt värderad naturskald, hvars sånger mer än en gång väckt jubel inom P. B. och S. H. T. Så här lyder det sommarfriska qvädet: Strömstad. Ibland hundratals berg Med sin blågråa färg Har ett Strömstad man lagt. Och den makten som drar När till Strömstad man far Är ej skönhetens makt. Men dess mörkgröna våg