Göteborgsposten – 7 augusti 1873, sida 1

Han tystnade. Darrrel Moer spratt till. — Betviflar ni den nu, mylord? hviskade han ifrigt. — Jag vet ej. Kan Grimrod ha blifvit bedragen? Jag skulle sätta mitt lif i pant för hans trohet, om så erfordrades. Han kan ej ha med vett och vilja gifvit mig en annan i stället för Walsaccs barn. — Ah — ah! — Är ni sjuk, Darrel? Ni ser så besynnerlig ut. — Det är ingenting. Hvarföre skulle ni tvifla på att — att Hilda är edert barnbarn? — Jag skall säga er det, Darrel. Tala ej om det ens för Grimrod. Jag längtar efter att få höra en annans åsigt om saken, ty jag har ej ens vågat nämna mina misstankar för Tregaron. Det har varit en ung dume på besök hos lady Thaxtor. Hon — den unga damen — for tillbaka till Lancashiro för omkring tre veckor seden. Hennes namn var Honor Glint. Darrel Moer började andas häftigare. — Första gången jag såg flickan, fortfor mylord, stirrade jag på henne, som om jag blifvit förtrollad. Ni har ej sett henne? Hon var ung — ungefär vid Hildas ålder — och hon hade det ljufvaste, älskligaste ansigte jag någonsin sett. Men hennes hufvudsakliga skönhet bestod i mina ögon ef hennes gullgula vågiga hår och hennes svarta sammetslika ögon. Darrel, hon har min sons ögon —Ballace Floyds ögon — hon har denna sällsynta förening af gullgult hår och svarta ögon som utmärker Floydska slägten. Sjelfva hennes ansigte liknade hans