3 från sakkunnig person. Att Sveriges lotsförordningar gälde utanför skånska kusten före 1857, är likväl säkert). Detta hvad invändningarne i sak anbelangar. H. T. gör dessutom åtskilliga anmärkningar mot formen, hvilka vi vilja upptaga till besvarande, ehuru det på det bela kan vara just detsamma huru vi hafva uppträdt, endast vi kunnat bevisa hvad vi åtagit oss. Deröfver må andra döma; vi äro naturligtvis jäfvige. Det är icke sant, att vi hafva haft den Åsällsporda anspråksfullheten att utgifva 088 för de enda, som skrifvit grundligt i frågan. Ty 1) hafva vi endast lofvat att göra vårt bästa; 2) hafva vi erkänt grundligheten hos våra motståndare, der vi trott oss finna den (se art. I). Men vi anse endast för hycklad blygsamhet att ej säga ifrån, då vi anse vår antagonist hafva orätt och gå ytligt till väga. H. T. är också i sin fulla rätt, då den talar om vår Lytlighet, n. b. om den kan devisa hvad den säger. Derpå hänger det. . Huru H. T. kunnat stöta sig på våra inledningsord, är oss ofattligt. Allmänna reflexioner öfver pressen äro lika unatliga som öfver hvad annat som helst. När hvarken kung, prest eller knekt längre anses höjda öfver kritiken, är det ett löjligt anspråk, att tidningaskrifvaren ensam skall vara oantastlig. Vi anse det ej för säkert, att den svenska pressens beteende i denna fråga hos alla dess målsmän har varit förestafvadt af idel adla bevekelsegrunder. Men att rikta beskyllningen för skryioteri mot ett bestämdt organ, våga vi icke af det enkla skälet, att ingen menniska har rätt dertill utan den tydligaste anledning. H. T. undervisar oss, Latt patriotismen hör till de högsta medborgerliga dygder, och tror, att vi velat framställa hvarje yttring af patriotism såsom skrymteri. Följer detta deraf, att vi påstått patriotismen ofta vara en täckmantel för åtskilliga fula afsigter? Om vi säga, att H. T. emellanåt har orätt, mena vi visst icke, att H. T. aldrig har rätt. Det, som tyckes mest hafva misshagat H. T. hos oss, är hvad den kallar ven lärdomsrustning, som han (förf.) ej orkar bära och hvilken i öfrigt här varit så onödig, att den med skäl hemfallit åt löjet. Om tycke och smak skall man icke disputera, heter det. Men skälen för vårt handlingssätt voro följande. Folkrätten är ej en codifierad lag, utan ett system af rättssedvänjor. Tvistas det, om folkrätten säger så eller så, kan man icke hänvisa till en officiell paragraf. Här får den ovilkorligen rätt, som kan åberopa de bästa och de flesta auktoriteter. De sjelfständiga omdömena äro nog bra, men hufvudsaken är, att de äro riktiga. Riktigheten åter kan endast bevisas genom citat ur ansedde folkrättslärares skrifter. Säger ni, att det eller det är folkrätt, så behöfver ingen tro eder, förrän ni har åberopat edra källor. Har ni godkända sådana att förete, kan intet qvickhufvud i verlden taga segern ifrån eder, åtminstone inför sakkunnigt folk. Ett godt statsrättslexikon (hvarföre icke konversationslexikon 7) är en förträfflig ting, men der finner man ej just hvad som beböfves, nemligen auktoriteter. Se der orsakerna hvarföre vi hafva citerat så mycket. Vi hafva anfört arbetenas namn och sidornas tal, för att läsare och motståndare må kunna kontrollera om våra uppgifter hålla streck. Huruvida vi tagit böekerna på -hyllorna i ett godt bibliotek eller hittat dem på gatan, det kommer, med respekt till sägandes, ingen vid. Vi visste mycket väl hvad vi gjorde. Lotsfrågan är icke ett särdeles tacksamt ämne för dem, som vilja bereda folk en underhållande läsning, hafva vi tänkt och sagt. Vi visste, att framställningen skulle blitva nedtyngd. Vi visste, att vi skulle förefalla en och annan dumt skrytsamme och pedantiske. Men vi visste, att ämnet fordrade bevis och citat, emedan vi icke kunde begära att blifva trodde på vårt blotta ord. Och vi satte oss öfver det flin vi kunde vänta oss; vi kunna ganska otvunget sjelfve deltaga i skrattet. Det är sant, att vi, förledde af ämnet, omnämnt några historiska fakta, som icke direkt höra till bevisningen. Men dessa kunna omöjligt förstöra våra slutledningars bindande krast, så vida den för öfrigt fiones. ) När H. T. i gårdagsnumret säger : allraminst har traktaten gifvit Sverige någon alienarätttill lotsning i det svenska farvattnet, gör tidningen sig skyldig till en påtaglig löjlighet. Öresundstraktaten afslöts emellan Danmark och åtskilliga andra stater, rörde Danmarks skyldigheter och rättigheter. I ett kontrakt emellan Andersson och Pettersson behöfver ingenting stå om hvad Lundström eger att iakttaga, så framt denne ej sjelf af någon anledning går in