-ä m— — — A 2—2 tidn. räkning för den välvilliga tonen, ehuru den smakar väl mycket af beskyddare. Vi hafva naturligtvis ingenting emot att blifva beskyddade, men när det gäller kritik af en artikel, inse vi icke, hvartill det skall tjena att häntyda på förhållanden beträffande förf:s personlighet, hvilka icke hafva med hvad han skrifvit att göra. H. T. har sjelf helt nyligen klandrat ett liknande missbruk i den danska pressen. H. T. säger: det betyder ju intet, om det icke står skrifvet?, att Danmark skall tillåta den främmande lotsningen, hvilket ingen bestridt, utan frågan gäller, om Danmark har rätt att förbjuda och hindra samma lotsning. Med andra ord: H. T. menar, att ett uttryckligt förbud mot frilotsning erfordrades i traktaten, om Danmark skulle kunna hindra andra staters undersåtar derifrån. Mycket riktigt, om frilotsning före traktaten hade varit erkänd. Finnes ingen motsatt stipulation, gäller alltid det gemla rättstillståndet. Har en person hyrt en våning, har han ingen rätt till vindskuporna, så vida det icke blifvit medgifvet i kontrektet. Nu hafva vi just sökt visa, att srilotsning icko erkändes i de danska farvattnen före 1857 åre traktat. Derföre äro vi befogade att draga den negativa slutföljd, som vi gjort. Så länge vår föregående bavisning icke blifvit vederlagd, qvarstår detta vårt påstående orubbadt. H. T. vill deducera vår sats in absurdum på följande sätt: Slutföljden deraf skulle varda, att den ena makten kunde förbjuda den andra allt hvad den förra ej blifvit ålagd att tillåta. Så skulle Ryssland kunna rätteligen förbjuda Sverige att hålla skepp i Östersjön emedan intet fördrag ålagt Ryssland att tillåta Sverige en sådan frihet, och tvertom. Om förlätelse, det der är något raskt slutadt. Satsen att en husegare har rätt att förbjuda sin hyresgäst att begagna lägenheter, som icke stå upptagna i aftalet, blir ej falsk derför, att jag ej kan hindra en person, som jag möter på gatan, att gå hvart han vill. Gatan är för alla, men huset för egaren. Östersjön är ett öppet haf; derföre är det frihet der för alla, till dess ett fördrag medgifver undantag till skada för en bestämd makt. Om kustvattnen i Öresund hafva vi velat bevisa, att de icke äro hvars mans egendom; derföre är der tvång i vissa afseenden, tills motsatsen blifvit bestämd i fördrag. Vederlägg premisserna, först då faller konklusionen. Kanske det nu börjar varda klart för H. T., hvartill den långa och lärda utläggningen skulle tjena. Om vår ärade motståndare icke förut har insett det, förundra vi oss visst icke deröfver, emedan ingen kan döma om hvad han ej har gjort sig mödan att undersöka. Att H. T. ej gjort sig besvär med att genomläsa våra artiklar (första vilkoret — eller hur? — innan man sätter sig vid sitt skrifbord för att kritisera), synes tydligt deraf, att den tror den tredje art. vara den sista, oaktadt vi uttryckligen förklarat motsatsen. Men fortfarom! Att vi sagt den danska delen af sundet, är ingen glömska. I ett fördrag kan en makt göra medgitvanden endast om sådant, som i något afseende lyder under densamma. Tillstädjoer Danmark något beträffande Åsundet, menas således dermed ovilkorligen de danska farvattoen i Öresund. Så tolkas allmänna uttryck i både offentliga och privata urkunder. Hyr jag ett hus vid Östra Hamngatan, oeh står i kontraktet, att jag skall sopa gatan, menas icke hela sträckan från Lilla Bommen till Kungsportsplatson, utan endast utanför huset. H. T. påstår, att Sverige icke kunde ha del i Sundet före 1857, emedan det måste betala tull i Helsingör. Detta är också en obefogad slutledning. Fördrag kunna inskränka en befintlig rätt i vissa punkter, utan att denna derför upphäfves i allt öfrigt. Min eganderätt öfver mitt hus går ej förlorad, derför att jag åtager mig en servitut, t. ex. att lemna fri vattenhemtningsväg öfver gårdsplanen. H. T. har sjelf skarpsinnigt bevisat, om vi ej missminna oss, att skattebonden är rätter egare till sin jord, om hon också är betungad med grundränta. Just så var förhållandet med Sverige enligt 1720 års fredstraktat. Sverige åtog sig att betala tull i Sundet, men : alla andra afseenden behöll det sin höghetsrätt öfver sin del deraf, således äfven i fråga om lotsning. Också behöfdes sedermera ett särskildt svenskt kuagabref, tör att danska lotsar skulle få lotsa intill skånska hamnar i Sundet. Detta bref kunna vi ej för ögonblicket citera (citater äro ju också ovälkomna för H. T.), hvartöre vi meddela notisen under reservation, ehuru vi hafva den