Göteborgsposten – 4 augusti 1873, sida 1

menniskors lycka bli förspilld för en gammal mans högmod! Darrel skall åter älska mig! Darrel — Darrel! Hennes röst öfvergick i ett gällt skrik. — Tala ej, befallde miss Bing. — Jo, jo, tala! utbrast Honor, i det hon knäföll vid sängen. Hvem är denne Darrel, som är eder man? Den döende qvinnan strök flickans gullgula hår, då hon svarade: — Ah, han är ingentiog för er, flicka. Han tillhör mig. Vi blefvo vigda i kyrkan i Brighton. Han tog mig med sig till Tyskland, men ni tror kanske, att emedan han lät ett sådant rykte komma ut han ej var gift med mig? Jag säger er, att han var det — jag kan bevisa det. Se efter i registret i Somerset House. Jag är hans lagliga, hederliga hustru. Men han är grym, förskräckligt grym! Han hatar mig! Är — är detta gamle Parfitt? Hon tycktes lyssna efter fotsteg i trapporna. — Det är ingen, sade miss Bing. Ni måste försöka sofva. — Jag är sömnig, mumlade qvinnan. Nitt hufvud är bättre smärtan mindre — jag behöfver ro! Hon var tyst några minuter, hållande fast i Honors hand, och tycktes slumra. Plötsligt öppnade hon ögonen, och hennes blickar irrado omkring. Dessa stora blå ögon hade nu förlorat sin hemska glans, men stirrade sällsamt-. Uttrycket i hennes ansigto hade förändrats. En ljuf fridfullhet tycktes smyga sig öfver de trötta dragen. I hennes sista ögonblick hade en återstod af förnuft kommit tillbaka.