Göteborgsposten – 30 juli 1873, sida 1

sultatet, att Öresund intill år 1857 stod i alldeles samma kategori som andra sund, men att sjöfarten derstädes var betungad med en särskild afgift, som icke utkräfdes på andra ställen, I alla andra afseenden var det ett einternationelt farvatten lika mycket som andra sund, lika mycket före ofvannämnda år som efteråt, för såvidt som ingen stat kunde förbjuda fräwn ande fartyg att passera derigenom. Ofverhögheten i Öresund var delad emellan Sverige och Danmark; måhända var också på sina ställen en obetydlig sträcka i midten tri från bådadera staternas välde. Skulle Danmark i de traktater, som 1857 och följande år afslötos emellan Danmark å ena sidan och åtskilliga stater å den andra, hafva medgifvit något om Sundet sin helhet, då hade det verkligen gjort sig skyldigt till öfvergrepp emot Sverige. Ty ingen kan gilva annan större rätt, än han hafver sjelf, och Danmark hade ju endast rätt till en del af Sundet; den andra delen otod under Sveriges öfverhöghet. Derföre, när det i traktaten talas om Sundet, kan det icke menas annat än den del deraf, öfver hvilken Danmark kunde disponera. Det hör till det skandalösa i agitationen öfver denna fråga, att detta solklara sakförhållande har blifvit förbisedt. Man kunde frestas att tro, att det har skett med uppsåt, men den ytliga kunskap, hvarmed ämnet har behandlats, lemnar rum öppet för en mildare tolkning Att det aldrig var fråga om att göra Öresund till ett internationelt farvatten, mera än det var förut, utan endast att borttaga en icke längre tidsenlig pålaga, har man rätt att sluta af ingressen till traktaten. Ty till parternas klart och tydligt uttalade syftemål måste man i främsta rummet hålla sig. Det allmänna fördraget kallas Traitå, relatif au rachat des droits du Sund. I apecialtraktaterna säga sig de underhandlande makterna vara Ålifvade af en lika varm önskan att underlätta och föröka de närvarande handelsoch sjöfartsförbindelserna emellan deras resp. stater etc. Intet ord om internationelt farvatten. Helt naturligt, emedan något tal derom ej behöfdes, då folkrätten tillräckligt tydligt gaf vid handen, att sjöfarten för öfrigt var fri liksom i alla andra sund, sedan den besvärande tullen blifvit undanröjd. Att här redogöra för Sundtullens uppkomst och utveckling, torde vara onödigt arbete. Visserligen kunde det vara nöjsamt för en och annan att uttörligare få berätta, hurusom Danmarks rätt erkändes i fördrag med Hansan 1368 och med Eygland 1490; huru afgitterna noggrannare bestämdes för Nederländerna 1645 och 1701, för Frankrike 1663, 1742 och 1842; huruledes Sverige befriades genom freden i Knäröd 1613, men återfick bördan i freden i Fredriksborg 1720; huru slutligen Nordamerikas Förenta Stater uppsade all vidare betalning, och hela affären reglerades år 1857. Men vi afstå villigt från den lättköpta förnöjelsen att förtälja om allt detta, som föga vidkommer det föreliggande ämnet. I stället vilja vi i följande artikel undersöka, hvilka rättigheter tillhöra strandstaten öfver de vatten, som falla inom dess område. Vi hafva nu kommit så långt, att Öresunds allmänt folkrättsliga ställning före 1857 års traktat blifvit något så när klar. Nästa fråga är då: hurudan var denna ställning beskaffad i det enskilda, särskildt med afseende på lotsväsendet? Sedermera återstår att betrakta de inskränkningar, som gjordes härutinnan genom traktaterna om Sundtullens afskaffande. Derefter bör det falla sig temligen lätt att angifva, på hvilkendera sidan rätten i den nu pågående obehagliga tvisten befinner sig.