Göteborgsposten – 26 juli 1873, sida 6

Ja, han var det, med håret i oordning. panna och händer nersölade med blod. Hon log genom tårarne, den stackars trofasta själen, och sade: — Ack, Frantz, hvad du ändå har kämpat tappert för oss! I stället för att svara tryckte han henne till bjertat. — Hvar är Marie? — Preussarne ha dödat henne. Du skall hämnas hennes död. — Hvar är din far och Frangois? — De komma snart igen och då skall du försvara dem. Frantz for med handen öfver sin svettdrypande panna. — Men, hvad är det för en vacker uniform du bär? frågade Rosa och lät ljuslocken leka med snörena och sabelgebänget. Ack, jag känner icke igen alla våra uniformer. Låt mig riktigt se på dig, Frantz! Aldrig har jag sett dig så vacker! Du har ju blifvit officer; och se bara, huru dina pistoler glänsa! Och hon tog ut en af pistolerna ur bältet för att riktigt beskåda honom. — Rosa, du söndersliter mitt hjerta, sade Frantz Jag älskar dig! Lef väl! I samma ögonblick stod Frangois på tröskeln. Midt på bröstet hade han en stor blodfläek, på skuldran bar han den gamle Leblanc, från hvars hjessa blodet strömmade ut genom ett gapande sår. — Här äro vi, sade han. Vi voro dernere vid reserven. Stån qvar här och dön icke förrän efter minst en timme, sade öfversten då han ställde upp oss. Vi stannade