Ett oförlikneligt hustörhör. Huru pas der kyrkliga inrättning, som bär namnet 2husförhörnumera gör skäl för sig, askadliggöres ganska tydlig af följande tragi-komiska händelse, som helt nyliger passerat i Marstrands närmaste omnejd. Kyrkoherden hade utlyst husförhor att hållas kyrkan med en af församlingens rotar. På utlyst klockslag infunno sig presten och klockaren, men — icke en enda församlingsbo! Huruvida någon giltig orsak till hvars och ens uteblifvande förefanns, kän. na vi lika litet som vi vilja på något sätt försvara de försumliga; men hvad vi känna är, att presten till en början råttmäteligen förgrymmades och befallde klockaren att någon stund på en närliggande klippa hålla utkik. Förgäfves! Ingen syntes till på alltför länge! Andtligen framskymtade en mensklig gestalt bakom ett busksnår vid landsvägen. Klockaren anmälde vederbörligen händelsen till pastorn. Man fattade det rådslut att vänta. Men, o ve! den kommande ämnade sig ej dit; det var en arbetare från en helt annan rote, och han vandrade i allsköns lugn sin väg vidare framåt. En tiggaregumma ingaf några ögonblick samma förhoppningar, men också med Precist samma resultat, enär hon vid närmare efterforskning befanns vara utsocknebo. Sedan de båda kyrkliga tjenstemännen sålunda dels begge på en gång och dels en för begge alternativt hällit ut vid pass en timmas tid med sitt otacksamma förehafvande, var deras tålamod all, hvadan de måste lotst. sig hem igen hafvandes den gången fätt En Moldbohistorla. I Danmark får man otta höra e. k. Molbohistorier, hvilka ungefär motsvara hvad vi i Sverige berätta om -Telje tokar, och hvaraf vi här meddela en godbit. En dag kom en Molbo till Aarbuus, der han tog in på ett värdshus och satte sig mellan några andra gäster att intaga sin aftonmältid. Der voro äfven några hästmanglare tillstädes, hvilka samtalade mycket om tJydske hästar, ett namn som Molbon aldrig förr hade hört. Den ene af månglarne berömde oaflåtligt sina jydske hästar och den andre svarade ständigt: Ja, ja! jag känner till dem! De äro präktiga djur! Detta satt nu Molbon och funderade på. Då mänglarne lemnat värdshuset och Molbon slutat sin måltid, tillkallade han värden och frågade: -Skulle ni inte vilja skaffa mig några af de der jydske hästarne? Jo bevars! ingenting är lattare, svarade denne och drog ut en låda med räfbagel. Detta är hästägg, sade han, och när de blifva ordentligt utkläckta, så blir det föl, hvilka sedan i sin ordning bli jydske hästar. Molbon köpte några och tog dem med sig hem, ty de skulle naturligtvis kläckas ut. När han kommit hem, lade han haglen i sängen och sig sjelf ofvanpå; ty till ingen annan vågade han anförtro sitt vigtiga värf. En bundt fölgrimmor bade han äfven köpt och hängt upp vid en bjelke, för att fölen skulle bli bundna så snart de väl voro kläckta. På så vis låg således Molbon i sängeu natt och dag — det förgick både veckor och månader på det sättet; men inga föl hördes af. Arbetet sörsummades och både hustru och barn ledo nöd. Det gällde blott att få mannen ur sängen, ty rutvande på sin id ville han icke förmå sig att stiga upp. Slutligen fann bustrun på råd. Hon samlade en ask full med skogsmyror och slog ut den ötver sängen under det mannen låg der och sof. Då han vaknade och fick syn på de små ifriga kräken, som ilade hit och dit på sävgkläderna, ropade han helt glad: in tosla hit med grimmorna, mor! nu har jag tt