född lotringare kunde täfla med dem, så att, då någon frågade efter rätta vägen det blef ett ordspråk: Fråga Meyer! Men den ståtligaste af alla Meyrar var den, som på våren 1866 invandrade från den preusiska Rhenprovinson. Han var frisk och blomstrande, solen hade ännu icke brynt hans händer och han nådde högt öfver alla tambourmajorerna. Och så var han till på köpet lärd. Han pladdrade latinska verser med pastorn och visste med from lärdom att bemöta Jesu letnad af Renan. Med Rosa underhöll den sist omtalte Meyer sig endast på franska, men den var ötversatt från tyskan. Han egnade henne sin hyllning med tillbjelp af den eviga månskenspoesien. Med den kan man bedåra alla qvinnohjertan: natt, månsken, kyrkogård, spökeri och kärlek. Och ändå spisa dessa vålnader från Germanien så ohyggligt mycket oxstek med så ohyggligt mycket kål och potatis till! Denne kung för alla Meyrar heter Frantz och hade studorat vid ett af dessa universitet hvarest det unga Tyskland under ropet: Lefve friheten ! slickar stoftet framför Bismarcks fötter. Hvarför kom han till Moulin? För sitt nöjes skull. Det roade honom att rita fortifikationsplaner och Metz låg alldeles i närheten. Hans skizzer vandrade till Berlin, der hr von Moltke väl för tusende gången med synbar glädje mottog nya asbildningar af den jungfruliga fästningen. Det är en storartad samlare, den der Moltke! Rosa och Frantz älskade hvarandra ömt. De äro känsliga som tarmsträngar, dessa tappra gossar, hvilka med tysk höflighet benämnas geheimer Auskundschafter. Snart stod bröllopet. Hela socknen förklarade, att Rosa dragit den högsta vinsten i äktenskapslotteriet. Hos mären kunde hvar och en se, att Rosas Meyer icke var någon vanlig Meyer, utan en