tystnad. Vi voro allaredan de öfvervunna, men ännu hade kriget icke ötverskridit gränserna för departementet Nedre Ruen. Pappa Leblanc suckade, då han hörde kanonernas dån i fjerran. Han kände till det ljudet från 1815, då han var sex år gammal. — Kanonerna brumina! ropade Frangois, som kom hem från Metz i franc-tirvur-uniform. Och snart dånade det från alla kanter och kom allt närmare. Slutligen smattrade gevärselden — byarne rundtom stodo i lågor — en hord uhlaner jagade förbi på sina små hästar och försvann i det upphvirflande dammet. Men, o fasa! Tte af byne hustrur igenkände sina barns fäder bland denoa skara. Utan att dröja eller tveka om vägen antörde Meyrarne det vilda tåget: de voro ju hemma hos sig sjelfva. Dold bakom en gärdesgård hade Rosa sett och räknat dem. Men han, hennes älskade Frantz, var åtmivstono icke med bland dessa blodbestänkta sosterlandstörrädare. Det hade hon ju heller aldrig trott! Längs utmed Maas flodens stränder lågo liken i högar. Vinden törde med sig en förfärlig brandlukt. I den härjande lilla byn herrskade dödens stillhet. Pappa Leblanc och Francois voro i elden mot fienden; Rosa passade ensam på huset. Ilon tryckte ljuslocken till sin barm, liksom ville hon dölja barnet i sjelfva hjertat, ty den mördande kulan skonade hvarken qvinnor eller barn. Syster Marie låg ett lik på sängen; kulan från ett tändnålsgevär hade genomborrat hennes hjerta. Det var på aftonen den dag, då slaget stod vid Gravelotte. Rosa försökte att bedja, men bon förmådde icke. Då ropade en röst: Rosa! Och hade hon än legat med bröstet genomborradt af en kula som syster Marie, så skulle dock denna röst ha väckt henne till lif gen. — Frantz, min älskade Frantz, är du der?