von Meyer, en verklig adelsman. Och på våren 1869 föddes den der lilla ljuslocken, som nu hvilade i madame Joyeuxs marmorhvita armar der inne i boden. Aldrig såg man ett lyckligare äkta par. Den ena kunde ej lefva utan den andra och ljuslocken sam i ett haf af smekningar. Den gamle Leblanc var den lyckligaste fader på jorden; då han sade: -min svärson, svällde hans bröst af stolthet. En dag gapskrattade hela Moulin. Parisertidningarne talade om ett nära förestående krig mellan Tyskland och Frankrike. Hvad de tidningarne ändå kunna vara löjliga! Ett krig med tyskarne? Så hurtiga mägar, så vägkunniga och lärda sockenbara! Prat: — Vill du strida mot oss, älskade Frantz? sporde dock Rosa, men pappa Leblano bannade henne och sade: Man frågar inte på det viset. Men en vacker dag kom ett franskt regemente tågande genom Moulin. Kriget var förklaradt. Fram på aftonen kom ett regemente till, så tio och slutligen femtio stycken. O, hvilket stolt kavalleri, hvilka präktiga kanonor! Hjertat hoppade i bröstet vid åsynen af dem! — Ni då, frågade man Meyrarne, aska inte ni också låta värfva er till soldater? — Naturligtvis, svarade de och snörde ihop sina renslar. Frantz var den siste af dem och huru många tårar fällde icke han och Rosa vid afskedet! — Min älskade, kommer du tillbaka? — Ja, jag kommer. Och pappa Leblanc tillade: Ah ja, det der räcker bara så lång tid som våra soldater beböfva för att med stormsteg marschera till Berlin och tillbaka igen. Obeskriflig är den smärta man erfar, då det första kanonskottet bryter landsbygdens