Göteborgsposten – 23 juli 1873, sida 2

— Hon gjorde det. Då vi kommo till London och vårt giftermål ej var offentliggjordt och hon fortfor att vara känd såsom Carmino Roff efter att ha varit utrikes med mig såsom hustru, fann hon sig förhånad, förolämpad och öfvergifven af sina bästa vänner. Hon besvor mig på sina knän att offentliggöra vårt giftermål. Jag var utledsen vid henne — jag ångrade mitt giftermål och jag vägrade. Hon bad mig tillåta henno att yppa vårt giftermål för equire Floyd, numera lord Waldemar, men jag vägrade detta under svordomar öfver hennes envishet. Jag har alltid varit en satan, då det ej gått efter min önskan. Jag kommer ihåg, att jag till och med slog henne. Jag sade henne, att giftermålet aldrig skulle bli erkändt — att jag hade börjat hata henne — att jag för hvarje menniska nekat till mitt giftermål. Hon var en nervös, lättrörd varelse, och följden var att hon blef galen, ursinnigt galen. — Det fanns naturligtvis ej ringaste tvifvel om hennes galenskap? sade Bing med en slug blick. — j det ringaste. Hon försökte döda mig. Jag hittade på — genom er, Bing, som är underrättad om allting — en doktor, som bor nere i Huntingdonshire och tager vård om vansinniga. Han hade just allt, som fordrades för henne. Jag skickade bud på honom, och han kom till London. Han anställde en undersökning om hennes själstillstånd. Det blef en rådplägning af läkare, och de sedvanliga intygen skrefvos, hvarigenom Carmine Roff förklarades icke vara vid sina sinnens fulla bruk och derföre ej borde vara på fri fot. Min private hospitals