Göteborgsposten – 21 juli 1873, sida 2

IOmIHAT al Uv wssduw. A OD PPV ee, hvilka haft upprepade partimöten för att enas om talens fördelning och om den operationsplan som skall vid mötet följas. Bland vensterns talare är äfven nationalförsamlingens förre president, Grevy; men Thiers sjelf bar begifvit sig bort på landet och kommer således ej att närvara vid den stora drabbningen. Från regeringens sida skall ministerpresidenten hertig de Broglie sjelf taga till ordet samt redogöra för regeringens åtgärder och politik. Om det så blir nödigt, skall han understödjas af justitieministern Emonl. Det är ej utan, att en viss oro råder inom högern eller majoriteten, af hvilken ett större antal medlemmar, ej mindre än 80 et., lemnat församlingen i sommarvärmen och begifvit sig till sina resp. hembygder. Broglies organ Francais innehåller ifriga uppmaningar till de konservativa att från alla håll och kanter infinna sig i Versailles för att på den betydelsefulla dagen understödja regeringen och ej utsätta denna för ett nederlag genom öfverrumpling, hvilket han naturligtvis icke skall kunna utstå, så utmattad som han i sjelfva verket synes vara. Vi afvakta med berättigad otålighet utgången af denna debatt, hvilken är desto ovissare för regeringen, som bela venstra centern denna gång slutit sig till republikanerna. Don Carlos stränga uppträdande mot sin förre vän och anhängare, presten Santa Cruz, är en ganska egendomlig tilldragelse. Under carlistupprorets första dagar, då små framgångar och täta nederlag vexlade med hvarandra och få väntade sig något af den nya carlistresningen, var Santa Cruz en af dem som ständigt höll genom djerfva rörelser denna vid lif. Han samlade sig en skara trogna i distriktet Guipuzcoa, der han utförde en sådan mängd af vilda dåd, att befolkningen ej vågade röra sig, utan erkände honom som allrådande. Ilans fribytareskara tillväxte, ty han visste städse att skaffa den nya rof och att bereda den ett lysande äfventyrarelif, ja, han, presten, drog ej ens i betänkande att, då det så visade sig nödigt, plundra sjelfva kyrkorna på deras vigda kärl. Klagomål häröfver gjordes hos såväl Don Carlos som påfven i Rom. Den förre vågade ännu icke bryta med den oförvägne bandchefen, som onekligen var pretendenten till stor nytta derigenom att han tog en stor mängd regeringstrupper i anspråk. Men påfven lät snart höra ifrån sig. Först erhöll Santa Cruz en varnande skritvelse från Rom och Don Carlos fick tillsägelse att bryta med denne bundsförvandt. Den påfliga varningen satte Santa Cruz sig ölver, ja, var nog kättorsk att lemna den åt lågorna, och en mild tillsägelse från Don Carlos besvarade han med att försäkra denne om sin underkastelse och sin trohet. Man förtörnades i Rom; och då Santa Cruz alltjemt uppträdde på eget bevåg, gaf Don Carlos honom order att ställa sig under Lissaragays befäl. IIan vägrade, och nu kringrändes han af en annan carlistchef. Hans trupper tvungos, ehuru motvilligt, att ingå i Lissaragays afdelning, och han sjelf flyktade. Han måste ha sökt att i Guipuzcoa skaffa sig en ny friskara, eftersom Don Carlos nu skyndat att, samtidigt med sin egen öfvergång på spanskt område, förklara en hvar som sluter sig till Santa Cruz för majestätstörbrytare och den uppstudsige prosten sjelf för upprorsstiftare, om han skulle bilda en ny skara. Don Carles säger i denna sin skrifvelse, att den strängaste krigstukt skall af hans armå iakttagas — en särdeles klok åtgärd, om den blott kan tillämpas. Skall den oförvägne Santa Cruz låta sig härmed nöja, eller skall ban det oaktadt fortfara med att visa olydnad samt gifva föredömet af inre söndring mellan äfven Don Carlos anhängare? Derpå beror ej litet; ty hvad som hittills utgjort dessas styrka har varit deras enighet och deraf följande energi. För öfrigt synas carlisteraa fortfarande gynnas med framgångar. De ha nu, enligt deras egna uppgifter, i de Baskiska Provinserna, 10,000 man nya rekryter, hvilka ifrigt inöfvas af cheferna Iriarte, Sarasota, Aboiztiz, Chimpas, Gorordo och Gutierrez. Deras öfverbefälbafvare Elis skall då han fått tillräckligt med vapen, organisera en kår af 14,000 man och med den rycka mot Madrid. Nya gevär och ammunition landföras oupphörligt på kusten för carlisternas räkning. Regeringstrupper öfvergå nu allt mer och mer. Utvandringen af spanska familjer från Audalusien har börjat i stor skala. Underrättelserna från Madrid äro numera, sedan tolegrafledningarne derifrån kommit i carlisternas händer, så motsägande att vi ej kunna i detta ögonblick säga, hvad Spanien har för rogeringapresident eller regering. I Cadix har det kommunistiska borgarerådet enstämmigt beslutat att genom offentlig auktion försälja en af den kyrkliga konstens dyrbaraste skatter: högaltaret i katedralkyrkan med det skrin, hvari den vigda hostian förvaras. Detta högaltare, som är af massivt silfver, har utförts af den berömde epansko guldsmeden Suarez under åren 1618—1661 och försetts med ciselermgar samt ornamenter af den romerske konstuären Bernardo Cientolini. Dese silfvervigt uppgifves till c:a 12,000 skålp.; det har en höjd af e:a 8 fot och en bredd af 41,. Erkebiskopen af Cadix har förgäfves protesterat mot denna åtgärd. Det i Rvgsland befintliga Sällskapet för