Göteborgsposten – 15 juli 1873, sida 1

mit allt för tidigt, minst fem eller sex år, dessa ord, och de äro väl de sannaste och uppriktigaste, som den tidningen uttalat. Ingen föregående verldsutställning har framställt så stora svårigheter för den som vill draga nytta af en tids vistande på ställe, och detta har ein orsak icke endast deruti, att den närvarande är mycket större än alla föregående, utan förnämligast i det sätt, hvarpå den blifvit ordnad. Om t. ex. en specialist vill studera hvad till hans ämne hör, mötes han af nästan oöfvervinnerliga svårigheter. Han måste på ett stort antal olika ställen söka upp hvad som intresserar honom, och i många fall finner han icke allt som är utstäldt i hans ämne. En del står undangömdt här, en annan del der. Hvad som är upptaget i katalogen finnes ej alltid på utställningen, och hvad som finnes på utställningen, derom söker man ofta förgälves upplysning i katalogen. Huru annorlunda var det icke i Paris år 1867! Der hade fransmannens praktiska sinne, hans stora organisationsförmåga och äfven hans vetenskaplighet, hvilken är af vida större reel nytta än det der tyska, osäkra, dimmiga och bottenlösa tiefe wissenschaftliche, hvaröfver germanen tror sig ega rätt att skryta, beredt ett säkert och lätt tillfälle att verkligen studera den nyare industrien. Utan att vilja påstå, det hela den nuvarande utställningens ändamål är alldeles förfeladt, kan man dock säga, att den nytta, som borde kunna dragas af en så storartad verldsuppvisning, är i hög grad förminskad, och detta har man palatsets inredning och hela utställningens planlösa anordnande att tacka. Den som icke så lätt låter modet falla, hade trott att förhållandena skulle gestalta sig bättre, när alltsammans en gång blifvit färdigt; men nu finner man att den förhoppningen ingalunda kommer att förverkligas. Nu återstår ej annat än att glädja sig ötver det stora, det mångfaldiga, det här och der vackra, det på sina ställen sinnrika, någon gång pittoreska 0. 8. v. men detta borde väl ej vara förnämsta afsigten med en verldsutställning. Denna utställning har otvifvelaktigt komoch den har ej blifvit tillräckligt förberedd, har ej kunnat blifva det i ett land, som Österrike, der slarf och virrvarr herrska i nästan hela det offentliga lifvet, och der isynnerhet den finansiela oredan verkar så förlamande, oaktadt all den verkliga rikedom, som kan fionas hos den enskilde, de naturliga kapitaler, som landet eger, och den obestridligt stora arbetsskickligheten. Lång tid har åtgått till förberedelserna, men den tiden har likväl varit för kort för den vid en omständlig slentrian vane österrikiske offentlige mannen, hvilken icke känner till engelsmannens och fransmannens förmåga att fatta sig kort och gå raskt till verket. Och oaktadt den långa tiden är utställningen derför endast ett disparat och rapsodiskt aggregat af nytt och gåmmalt, dugligt och odugligt, af hvilket man på det stora hela drager ganska ringa fördel. Till sådana åsigter kommer främlingen efter ett par månaders vistande och lika lång tids odräglig väntan här. De illusioner han möjligtvis hyste ännu en tid etter sin hitkomst, hafva länge sedan förflyktat. För många veckor sedan skref jag till G.-P., att om man vill se utställningen i fullständigt skick, gör man bäst uti att icke komma hit förr än i slutet af juni eller början af juli. Jag borde hafva skrifvit: någorlunda fullständigt skick, ty utställningen blir aldrig tärdig, men man får taga den sådan den är, foga sig i nödvändigheten och vara nöjd med att åtminstone få se något och lära något. Det säges nu, att utställningstiden skall förlängas ända till årets slut. Om den också drogs ut ända till nästa års slut, vore dermed kanske föga vunnet. Juryn har nu väl i det närmaste fulländat sina förberedande arbeten, och några afdelningar tyckas till och med anse sig hafva gjort tillräckligt. Det är måhända med juryn som med utställningstiden, att dess existens kunde dragas ut i det oändliga, utan att resultatet derför blefve bättre, men nog förefaller det underligt, att åtskilliga jurymän tro sig vara särdiga med sitt omdöme efter att som hastigast hafva passerat genom några af de gallerier, som innehålla utställningsartiklar, tillhörande deras grupp. Detta är dock gemensamt för alla utställningar, men det faller mer i ögonen och synes vådligare vid en så utomordentligt stor som den närvarande. Låt oss vara fullt uppriktiga och erkönna, att denna gång äro juryns arbeten mera humbug än någovsin förr, och det är dock ganska mycket. Många jurymän tyckas också inse detta och handla derefter. Några skynda härifrån så ——LA iiiii:— .00000077sjJ D An ————-KÅ — I fördes till hennes strupe och känd