Göteborgsposten – 14 juli 1873, sida 2

ja Fran Utlandet. Telegrafen har redan sör några dagar sedan meddelat från England, att Englands Underhus antagit till behandling ett af den bekante fredsvännen mr H. Richard väckt förslag angående upprättandet af en international skiljedomstol; men vi ha velat törst taga del af de engelska tidningarnes referat, innan vi närmare inlåtit oss på saken. Nu föreligga dylika referat, likasom de engelska tidningarnes uttalanden. Mr Richard ansåg en international skiljedomstol vara ett medel till förhindrande af krig, hvilka, påstod han, vanligen inträffade derför att nationerna icke först gjort några förberedelser till lösning af sina meningsskilnader, utan att taga sin tillflykt till svärdet. Han utbredde sig mycket öfver krigets elände, de ofantliga utgifterna för rustningar, ryckandet af en stor del af befolkningen från nyttiga sysselsättningar, samt uttalade sig i varmt gillande ordalag öfver skiljedomstolen i Gneve. Det praktiska förslag hvartill han kom och hvilket han önskade att se framställt i en adress från parlamentet till regeringen, var att Englands utrikesminister skulle inlåta sig i underhandling med främmande makter angående ästadkommandet af en invernational lagbok samt upprättandet af ett stadigvarande system eller ett tribunal för internationala skiljedomar. Mr Gladstone, premierministern, sade sig gilla förslagets syfte, men tviflade på om icke detta skulle bättre vinnas genom enskilda åtgärder, såsom g6ndverskiljdomstolen, än genom den mera ärelystna politiken att söka förmå alla främmande makter till en allmän öfverenskommelse. Hvad Storbritannien angick, påpekade han, att der efter hand utveeklade sig ett bruk, hvilket skulle småningom öfvergå till regel, neml. att begagna hvarje tiilfälle att främja den fredliga lösningen af alla tvister. Han sade sig öfverensstämma med lord Palmerston — ur hvars tal till svar på ett liknande förslag af mr Cobden han uppläste ett citat — att man kunde vänta mera af den allmänna meningens framsteg, än af någon åtgärd af den föreslagna arten, men för det nårvarande fruktade han, att den allmänna meningen på kontinenten icke var mogen för upprättandet af någon international domstol. Om det fans någon opinion utomlands till förmån derför, så var den blott partiel (sectional) och hade ej banat sig väg till kabinetten eller folkens allmänna föreställning. Englands misslyckade försök att hejda det fransktyska kriget genom åberopande af pariserdeklarationen anfördes af tal. som bevis härpå, och i det han instämde deri, att det af England och Förenta Staterna gifna exemplet i G6neve skulle göra mycket godt, betonade han dock, att Englands ställning gaf det större lätthet, än de kontineötala nationerna, att antaga skiljedomsprincipen. Han erinrade Huset om, att England skulle meddela de tre nya folkrättsbestämmelserna för de främmande makterna, och han befarade. att afundsjuka och reaktion skulle uppstå, om England påtog sig ett så högt sträfvande värf, som det mr Richard afsåg, under det att den andra saken ännu var olöst. Tal. slöt med uttalande af den öfvertygelsen, att det bästa vore om makterna dels styrde sig sjelfva med rättvisa och måtta och dels icke läto något tillfälle gå obegagnadt för att förorda en fredlig lösning af tvister mellan folken. Emellertid skulle England, genom att fortgå på sin bana, komma att verka mycket som missionär för saken, likasom det gjort i den stora frågan om det allmänna och fria utbytet mellan folken Sir W. Lawson understödde förslaget, i det han anmärkte att systemet med att hålla ofantliga arm6er för lösning af internationala tvister tycktes bli snarare värre än bättre. Den persiske schahen hade vid sitt besök inlärts att dricka champagne och se krigsskepp i Portsmouth, stora kanoner i Woolwich, krigare i Windsor och boxare i Buckinghampalatset; men han hade icke sett det som folket brukade yfvas öfver som Englands högsta ära. Mr Richard ville, att man skulle komma ur det närvarande tillståndet af international anarki. Hvarje nation hade nu en lag för sig, och följden skulle sannolikt bli densamma som mellan enskilda under liknande förhållanden. Man kunde ha föreslagit vidtagande af åtgärder för en allmän afväpning, men srårigheten skulle då varit i afseende på hvem som skulle taga det första steget, och mot det nu föreliggande förslaget uppreser sig anmärkningen om svårigheten att bestämma den makt, som skulle gifva kraft åt skiljedomrarnes påbud. Dock skulle äfven denna svårighet häfvas, då en international opinion bildats, men detta kunde ej ske, om icke något inledande steg togs. . Sedan understatssekreteraren för utrikes ärenden, lord Enfield, understödt Gladstone, skred man till omröstning, då det visade sig att 98 röster voro för och 88 emot förslaget. Timesuttalar sig med det största ogillande mot förslaget, hvilket bladet anser skola göra mera ondt än godt, om England söker att inlåta sig på meddelanden derom med främmande makter, Åty marken är ej mottaglig för det goda utsädet. För vår del kunna vi, med anslutning till syftet hvilket väl en gång skall ernås, likväl icke undertrycka vår förundran öfver, att det kan finnas personer med blick och omdöme,