Göteborgsposten – 11 juli 1873, sida 1

Norrmännen på Spetsbergen. Attonbladets korrespondent i Kristiania har meddelat följande med anledning af den sorgliga underrättelse, som ingätt rörande de vid Spetsbergen infrusna norska fångstmännens öde och hvilken blandar en känsla af djup emärta i den glädje vi erfarit vid nyheten att våra landsmän, eller åtminstone de flesta af dem, äro att återförvänta friska och helbregda från den farliga färden: Telegrafen, som de senaste dagarne har varit sysselsatt att framföra det ena festliga budskapet efter det andra från konungeus eriksgata genom Norges nordligaste landsdel och koappt har halt att förtälja om annat än jubel och glädje, meddelade sent i går afton en underrättelse af annat slag. Detjugu sedan i fjol höst på Spetsbergen infrusnå norrmännen ha blifvit funna — men såsom lik. Pä sin tid anfördes mer än ett klagomål öfver det sätt, hvarpå den officiella, s. k hjelp expeditionen dit upp utfördes — jag vill naturligtvis här icke undersöka med hvad befogenhet — men man tröstade sig med, at: de infrusne nog skulle härda ut öfver vintern, och vid första oppet vatten kunde man ju derefter komma dem till bjelp, i fall de icke inom den tideu redan hade kommit hem autingen med något af den syenska expeditionens fartyg, på sina egna fartyg eller med någon af de norska fångstmän, som på sommaren så upp till Spetsbergen från Tromsö. Af de senarc, bland dem 2 ångfartyg, skulle största delen in i Issjorden, de infrusnas sannolika vistelseort, och ett af dem hade af sitt rederi blifvit särskildt ålagdt att uppsöka de vid Graahuk liggande fartygen, berga fångsten och sätta sig i förbindelse med besättningarue. Det budskap, som telegrafen i går framförde och som i dag har vunnit bekräftelse genom senare telegram, har med ens gjort alla dessa förhoppningar om intet. Lördagen d. 5 juli på middagen ankrade det svenska ångtartyget Önkel Adam i Tromsö hamn efter att d. 29 juni ha lemnat Moselbay, den svenska nordpolsexpeditionens öfvervintringsställe, der då allt stod väl till. På nedresan längs Spetsbergens vestra kust träffade ångartyget den norske fångstskepparen Mack. IIan kom då seglande ut från Isfjorden, dit han hade framkommit d. 20 juni. Här hade han funnit de 18 norrmännens lik samt den journal, hvari de hade efterlemnat några korta auteckningar om sitt öde. Den förste af dem hade dött d. 19 januari, din näst siste d. 19 april. Här upphör journalen; dess slut,, heter det i ett at telegrammen, är utan sammanhang och antyder, att den skrifvande befunnit sig i yrsel. Alt vittnar derom, att det är skörbjuggen, som har bortryckt dem alla. Det visar sig at journalen, att de infrusne förnämligast ha lifnärt sig med salt kött; de hermetiskt inlagda grönsakerna — det bästa preservativet mot denna förfärliga sjukdom — som funnos bland förråden i Isfjordens hus, ha de nästan icke smakat, emedan braket af sålunda tillredda lifsmedel märkvärdigt nog har varit dem okändt. Icke helier de två norrmän, som blefvo qvar vid de vid Graahuk infrusne fartygen, ha öfverletvat vintern; de äro båda döda, utan att ha kunnat taga sin tillflykt till den svenska expeditionens blott ett par mil derifrån belagna viuterqvarter. Af de 20 norrmännen, som i fjol blefvo qvar vid Spetsbergen, återvänder sälede,