Göteborgsposten – 10 juli 1873, sida 1

— Har någonting händt? frågade Grimrod. Ni ser orolig ut. Är ni i bryderi, mr Moer? — Ja — nej, stammade Moer. — Om ni behöfver penningar. sade Grimrod, är min börs öppen för er, sir. — Tack. Jag torde antaga edert anbud, men det är ej om den saken jag nu vill tala med er. Det är bäst att jag med ens lättar mitt hjerta från det som trycker det. Kanske att ni kan hjelpa mig. Grimrod, jag har följt edert råd och har — har blifvit förälskad i miss Floyd. Jag har denna morgon begärt hennes hand och hon har ej tillbakavisat mig. Vi äro förlofvade. Grimrods outgrundliga ansigte uttryckte ej den tillfredsställelse han säkerligen kände. Men med en hjertlighet som annars var främmande för hans natur utropade han: — Tillåt mig lyckönska er, sir. Ni har vunnit en skön brud, öfver hvilken ni kan vara stolt. Miss Floyd har ej sin like i skönhet och är fullkomlig. Hon skall göra er lycklig, jag tviflar ej derpå. Darrel Moer gjorde en grimas, såsom om han sväljt något bittert medikament. — Hon är ett bittert piller för mig, Grimrod, sade han med en uppriktighet, som frambragte en rodnad i förvaltarens ansigte; men ett förgyldt, förstås. Såsom min onkels förvaltare har ni naturligtvis intresse af att upphöja hans arftagerska till gudinna. Hon tål också vid allt det smicker, ni kan förmå er att bestå henne. Och på slutet kan det betala sig rätt bra, alldenstund hon natur