Göteborgsposten – 9 juli 1873, sida 1

inom höga murar och der stannat. Bing klof ner från kuskbocken och spände ifrån hästarna samt körde in dem i ett stall. Ljudet af hästhofvarnes tramp mot stallgolfvet väckte Gusty och hon störtade upp i det hon utbrast: — Vi måste ha hunnit vår resas mål! Hon drog undan fönsterluckao, öppnade fönstret och såg ut i mörkret. — Det är mörkt som i en säck, förklarade hon, och regnet står som spön i backen! Det finns ingen mer på gården än far. Jag förmodar, att vi skola stanna qvar i vagnen, tills det blir dager. Denna förmodan visade sig vara oriktig. Bing såg hästarne till godo först, men begaf sig derefter bort öfver stallgården och försvann ur sigte. Han återvände snart med en tänd lykta, ett paraply, en lång vattentät kappa och ett par galoscher. Gusty öppnade bakdörren till vegnen, och han räckte in kappan och galoscherna. — Bed den unga damen taga på sig dessa, Gusty, sade han. Vi begifva oss in i huset. Honor svepte in sig i kappan och tog galoscherna på, hvarefter hon steg ner från vagnen. Bing drog hennes arm under sin, höll paraplyn öfver henne och lyste med lyktan. Han förde henne öfver stallgården, ut genom en liten port, in på en gård, allt under det Gusty följde efter. Husgården och köksträdgården inneslötos båda af en stenmur. Efter att ha passerat tvärsöfver gården förde Bing sin unga fånge uppför en stentrappa, genom on öppen dörr och in i en rymlig gammal förstuga.