Göteborgsposten – 9 juli 1873, sida 1

En lykta stod och brann på en trähylla och spridde en tillräcklig belysning, för att tomheten och dysterheten på platsen kunde upptäckas. En qvinna kom fram från någon bortskymd vrå, en lång, mager person med slarfviat påhängda kläder och kippskodda fötter. Iennes svartmu: skiga ansigte upplystes af ett par glänsande ögon, ofantliga ringar hängde ner från hennes öron och ett stort bylte af svart hår ökade storleken af hennes hufvud. — Det är jag, Judith, sade Bing, i det han lade bort sin paraply och släppte flickan, under det Gusty stängde till dörren. — Jag trodde det, srarzde den älskvärda miss Bing vresigt; eftersom det blott är två minnter sedan du kom in efter en paraply, kunde jag ej gerna denna gång taga dig för premierministern eller någon annan storhet, som kom på besök till mig. — Hvar är den unga damens rum? frågade Gusty. — Denna vägen, svarade miss Bing, i det hon tog i lyktan. För henne med. Hon började stiga uppför en stentrappa. Honor var nödsakad att följa henne, ty Bing höll äfven nu hennes arm, och Gusty kom bakom henne. De gingo på tills de kommo till ett rum deruppe, försedt med ett litet fönster fullt af jerntaggar, si utt det ej kunde öppnas utan med lämpliga verktyg. — Detta är edert rum, miss, sade miss Bing Milt rum är näst intill, och jag har alltid en mycket lätt sömn. Ni kan ej undkomma, och jag råder er till att göra det så beqvämt och trefligt som möjligt åt er här.