Göteborgsposten – 7 juli 1873, sida 2

var så fullständig, att hennes instinkt snarare än hennes ögon hjelpte henne att komma till en ötvertygelse, blef det dock med ens klart för Honor, att denne man var Darrel Moers betjent och medbrottsling. Hon uttalade ofrivilligt hans namn. Bing visade sina hvita tandrader. — Hör på, miss, sade han; är lifvet kärt för er? — Det är lika kärt för mig som för andra, sade Honor lugut. Ämnar ni döda mig? — Jag har fått mina instruktioner, svarade Bing tvetydigt. Det är obehöfligt, att ni är i London för närvarande, miss. Om ni vill följa mig godvilligt, skall jag behandla er med aktning och lå.a er bli fri i sinom tid. Men ni måste lofva att ej väcka något allarm, under det ni är på resan, att ej höja några rop, ej kalla på någon, hvem det vara må, ej göra något försök att undkomma. — Och om jag vägrar att lofva allt detta? Den föregifne zigenaren visade åter sina hvita tandrader. — Jag är agent åt en man, som ej skyr för någonting, sade han. Om ni vägrar att gifva mig det löfte jag begär, skall jag genast lemna denna allmänning, men jag skall lemna eder liflösa kropp efter mig i ljungen. Mr Moer är i London. Dådet kan aldrig bli spåradt vare sig till honom eller mig, Tala! Gör edert val. Vill ni följa med godvilligt och stilla samt behålla lifvet, eller vill ni stanna här död? Honor behöfde knappt någon tid för öfverläggning,