Göteborgsposten – 7 juli 1873, sida 1

oförfäradt och med lugn. Hon kunde dö, men hon ville ej gifva sin mördare triumfen of hennes klogan och ångest. — Iåt mig gå, sade hon. Jag är ej längre rädd. Dödens qval äro korta och efter dem är lif. Men för er, Darrel Moer, för er skall det bli evig död. Min lott är bättre än eder. Mannen lät henne gå bredvid sig, men släppte ej sitt tag i hennes arm. Plötsligt uppfångade deras ögon en ljusglimt från en lykta. Bing drog henne med sig emot den. De uppnådde snart den plats, hvarifrån ljusskenet kom och funno sig vara nära intill en zigenarvagn af utmärkt slag — ett ordentligt litet hus på hjul. Det fanns en dörr på framsidan och en annan på baksidan af denna rullande boning; korgar och lådor hängde vid krokar under den, och det fanns två fönster, hvilka voro försedda med jalusier och luckor. Två starka hästar voro spända för vagnen och tycktes vara otåliga öfver dröjsmålet. Bing stannade vid sidan af vagnen. — Gusty! ropade han i låg men skarp ton. Honor spratt till — hon hörde, att den som tillfåagatagit henne ej var Darrel Moer. Det blef ett prasslande i ljungen på andra sidan vagnen, och en flicka af omkring femton års ålder kom till dem och tog upp lyktan från marken, hvarvid dess sken föll på henne. Denna flicka var Bings egen dotter och hade namnet Augusta. Hon var en afbild i miniatyr af honom. Han hade en stor familj, som bodde någonstädes