Göteborgsposten – 7 juli 1873, sida 1

för honom. Hennes hjerta tycktes, såsom man säger, stiga upp i halsgropen. Utan att yttra ett ord till honom började hon att skrika högt efter den afresande droskegaren och sprang i den riktning vagnen tagit. Bing sprang efter henne och grep tag i henne. — Hvem är ni? frågade Honor flämtande. Hvarföre har ni fört mig hit? Mannen svarade ej. Han drog henne efter sig öfver den dystra heden. — Tala till mig! utbrast flickan. Ämnar ni döda mig? Är — är ni Darrel Moer? Hon förstod nu, att mannen blott låtsat att vara rusig — att det falska telegram hon mottagit och som fört henne till Bolton, ej blifvit skickadt af Clarette Milner — att en snara blifvit utlagd för henne af en samvetslös fiende, och att hon fallit i denna snara. Hvilken aonan fiende hade hon än Darrel Moer? Hon trodde, att den man, som bragt henne dit, var Moer förklädd. Bing svarade henne ej. Hon tog hans tystnad för ett medgifvande. — Ni har fört mig ut hit för att döda mig! sade flickan, i det hon höjde sina blickar mot himlen. Oh, Darrel Moer, hvad skada har jag någonsin tillfogat er? Var barmhertig mot mig. Oh, Gud förbarme sig öfver mig! Mannen brast ut i en svordom och släpade henne öfver den ensliga allmänningen, obekymrad om hennes böner. Honor gjorde ingen vidare vädjan. Hennes modiga själ samlade all sin styrka för att möta denna fara