Göteborgsposten – 4 juli 1873, sida 2

— Jag fruktar, att ni har rätt, Lucky, sade mrs Early, då hon åter befann sig ensam med Honors förtviflade kammarjungfru. Jag börjar tro, att det varit någon konspiration mot Honor, och att vi aldrig få se henne mera. Oh, himmel! hvar är hon nu? XXXIV. Ja, hvar var Honor? Hon hade fallit tillbaka på sin plats i åkdonet, såsom vi redan nämnt, och vagnsdörren hade farit igen af den häftiga rörelse vagnen gjorde vid det språng den skrämde hästen tog, just i det ögonblick då mrs Barly hoppat ner på vägen. Under en minut eller så omkring satt Honor till hälften bedöfvad af skrämsel, under det körsvennen piskade på sin häst. Derefter sprang flickan upp, fattade tag i Bings arm genom det öppna vagnsfönstret och utropade: — Stanna! Jag är ännu här Låt mig komma ut! Bing fenn för godt att ännu bibehålla den roll, han antagit. Det låg ej i hans plan att ännu upplysa flickan om hans verkliga karakter. — Hvafalls? yttrade han i dåsig ton, till hälften vändande sig om men utan att hålla tillbaka den snabbt framilande hästen. Hvad vill ni? Ni kommo ut båda två, det vet jag. Bråka ej, säger jag. Låt mig vara! Han ryckte sig lös från flickans teg och började ännu mer påskynda hästens fart. —