Göteborgsposten – 4 juli 1873, sida 1

. 8 vägen till Throndhjem, ifört sig en uniformsrock, hvilken synbarligen gjort tjenst i många år, men ihärdigt vägrat att samtidigt med egaren utvidga sig, hvarföre den senare befann sig pinsamt inklämd i den förra. Min afsigt var, då jag i alla sall skulle passera genom Veerdalen, att göra en omväg för att bese Stiklestad, der det stora slaget stod 1030, då Olof den helige stupade. Men om jag påskyndat min resa, då jag lemnat Lien, hade jag i Veerdalen måst tillbringa natten öfver på en dålig gästgifvargård, och jag föredrog derföre att stanna på den närmast riksgränsen belägne gästgitvaregården Skallstugan, hvilken väl icke till sitt yttre, men desto mera till sitt förträffliga inre med dess anordningar, kunde benämnas -hotoll för resande. Gården, som egdes af en norrman, Jens Stensaas från Röraas, var belägen i en ödslig och skoglös trakt: det stränga klimatet förbjöd all sädesodling, men gräsodlingen, som han skötte fullt rationelt på de väl häfdade tälten var desto mera lönande, och så vackra kor af fjellrace (helt hvita och utan horn) som der, såg jag icke under hela min resa, Under tidernas lopp och i den mån samtärdseln ökats — hela Jemtland har sin mesta handel på Throndhjem — hade Skallstugans äbyggnader tillökats för inrymmandet af de allt talrikare gästerna, hvilka isynnerhet vintertiden ansågo försigtigheten bjuda att färdas sram i större grupper. Stensaas var en företagsam man, hans hustru en förträfflig husmor, och samma dag jag tidigt på eftermiddagen anlände dit och erhöll ett vackert rum med alla beqvämligheter, väntades till nattgäster en hel rad svenska stormän på väg till Throndbjem. Värdfolket visade med berättigad stolthet de rum, hvari gästerna skulle logeras, och jag erfor sedan, att dessa voro icke mindre än jag förvånade öfver anordningarne. Kort efter min ankomst omnämnde Stensaas att han skulle begitva sig upp i fjellen för att at en lappfamilj, som vistades der köpa ett par renar till slagt. Jag erbjöds att följa med på färden. Två temligen små, men mycket knubbiga hästar — de voro hans bästa och begagnades ej i skjuts — framleddes snart, vi satte oss upp och det bar af i fyrsprång först, ungesär !(; mil, landsvägen framåt, sedan veko af åt norr på obanad, mycket stenig mark, ständigt uppåt tjellet. Hästarne hade ytterst svårt att gå fram; men de visade en förvånande urskillning och försigtighet. Låt hästen gå, som han sjelf vill, äfven om han ej följer efter min, sade Stensaas, som pekade på ett högt fjell, tilläggande: Åbakom det träffa vi på renarne. Efter ett par timmars besvärlig, stundom farlig ridt alltjemt uppåt, kommo vi lappfamiljen och renhjorden. Ett lifligt samtal, hvaraf jag ej begrep ett ord, uppstod mellan den äldste lappen och hans hustru samt Stensaas; men på mig gjorde underhandlingen ett vidrigt intryck, omedan hela samiljen, äfven barnen, trakterades så rikligt med bränvin, som Stensaas medfört, att när vi loemnade lapparne voro de äldre nästan redlösa. Dertörinnan hade köpet uppgjorts, två renar hade fångats, fått banesåret (blodet tillvaratogs af lappqvinnan) och blifvit fastbundna på våra hästar. För renarne betaltes fyra silfverspecier. Köparen meddelade sedan, att om han velat betala med sedlar, så hade intet köp kommit till stånd och icke heller kunnat ske utan bränvinstraktering. Hemfärden var nästan vådligare, men hästarnes klokhet var förvånande. De lemnades frihet att gå huru och hvar de ville, och de följde i samma stråt utföre som uppför fjället. När vi återkommit på landsvägen visade de en synbar glädje, och så bar det af i fyrsprång till hemmet, der en god sup6 och en god säng snart rekreerade mig; men ehuru det var d. 1 augusti, och fastän termometern vid middagstiden i skuggan visat på 229 eldades dock om aftonen i alla rummen, och det behöfdes rätt väl. Någon Ästorm från fjellen rasade visst icke, men nordens vestanfläktar voro ingalunda af det milda slaget, och ehuru hela natten ännu var så ljus, att man utan ansträngning kunde läsa, antog dock himlen några timmar under nattens lopp samma egendomliga glans, som under en kall novemberdag i mellersta Sverige. Om dertill någon hänsyn tagits, då riksgränsen utstakades, torde vara svårt att afgöra, men den förekommer ungefär der stigningen både från östra och vestra sidan uppnått höjdpunkten, så att när man från Skallstugan kommer in i Norge går resan utföre den höga bergsträckningen nästan oafbrutet ett par mil och så brant, att den snabba färden är med ganska stora taror förenad, isynnerhet för dem som begagna större åkdon. Det är mellan Suulstugu och Games som att söka vagnen. Han erbjöd mrs vudstaden, och hon antog med tacks gossen spände hästen. på hvilken h: