Göteborgsposten – 4 juli 1873, sida 1

— — tar, att vi aldrig skola få so vår ljufra miss Honor mera! Dessa ord verkade på mrs Earlys ångest som olja på elden. En sådan föreställning tycktes ioke osannolik, men hon sökte att slå bort den. — Om Honor ej är återkommen på morgonen, skall jag telegrafera till lady Thaxter, sade hon; men jag kan ej oroa dem, förr än jag blir tvungen dertill. Lat mig få litet starkt thå, Lueky. Jag går ej till sängs, förr än miss Honor kommer. Kammarjungfrun lagsde thå i ordning, och mrs Early drack deraf. Derefter satte hon sig ner vid tönstret och väntade under en tystnad, som blef mer och mer förfärlig, i samma mån tiden framskred. Lucky satt vid kaminen, äfven hon tyst och äfven hon ur stånd till att sofva, men aktgifvande på minsta ljud i korridoren der utanför. Och så förgick den låga natten. Det hade börjat dagas, då hotellegaren knackade på dörren och trädde in med en min, som tillräckligt tydligt bådade dåliga nyheter. — Den unga demen är ej funnen, sade han. Åkdounet har ej varit synligt, sedan det kom in på Holcombe Moor. Polisen är i verksamhet och har hållit en undersökning med de olika droskorna i staden. Ej en droska saknas i Bolton, ej heller har en enda omständighet kunnat upptäckas, som kan kasta en misstanka på någon droskkusk för att ha deltagit i detta skurkstreck. Den droska, som min vaktmästare på eder begäran tillkallade