Göteborgsposten – 27 juni 1873, sida 1

Honor tackade henne, men svarado nekande. — Jag önskar uttrycka, fortfor grefvinnan i det hennes vackra ansigte rodnade och hennes strålande ögon ömt sästades på den unga flickan, huru jag beundrar eder raska, beslutsamma och ädla natur — huru mycket jag tyckte om edert snabba och af ädelt deltagande förestafvade svar på denna bön från en person, som tyckes ha förorättat er. Jag vet ej hur det kommer sig, miss Glint, men jag har hållit af er ända från det ögonblick då jag först såg er. Det har förekommit mig, som om vi båda hade något föreningsband mellan oss. Det kan hända, att jag kan hjelpa er på något sätt i afseende på den stora sorg, som utgör en skugga i edert lif. Om jag kan hjelpa er, skall jag också göra det. Hon närmade sig Honor, och kysste henne på kinden. En hårlock hade fallit ner från sitt band och hängde öfver Honors bara hvita skuldra. Grefvinnan tryckte den gullgula locken mot sina läppar och lade den åter till rätta. Då hon stod i begrepp att aflägsna sig och Honor skulle påtaga sin klädning, blef den ungerska grefvinnan varse ett oregelbundet ärr på flickans venstra handlof. Det var nästan ett motstycke till ärret på Hilda Floyds arm, hviket så väsendtligt bidragit till att ådagalägga identiteten af lord Waldemars arftagerska. Hvarje skymt af färg flydde från lady Rothsmeres ansigte, då hon fick se detta ärr, så likt det hon sett på Hilda Floyds arm.