Göteborgsposten – 26 juni 1873, sida 1

TOLEDO. ehuru icke i en vacker genre. Egentlige borde han för längesedan ha atablerat sig Newyork. Stadsfullmäktige, eller egentligen fattig vårdsnämnden, har råkat illa ut för sin väl villighet. Ett större antal arbetarefamiljer som i höstas saknade bostäder, inrymdes i åt skilliga lokaler som tillhörde staden, mot er ringa veckoafgift, som likvisst ej af flertale erlades. Det blef derjemte ytterst avårt, nästar omöjligt, att i dessa lokaler hålla ordning, ty naturligtvis voro de der inrymda äldre perso. nerna af begge könen allt annat än ordningsälskande, men deremot ofta ganska pockande Nu har fattigvårdsnämnden nödgats anlita po lisen för att afhysa dessa familjer, sedan de mångfaldiga gånger uppmanats att sjelsve för. skaffa sig bostäder. Det är gifvet, att om icke afhysningsätgärden nu vidtagits, så skulle ändå flera nästa höst tagit fattigvårdsnämndens gästfrihet i anspråk och en ganska vådlig föreställning slagit rot, den neml., att de, som ej vilja skicka sig ordentligt, äro berättigade att gratis eller mot en obetydlig afgitt få fri bostad. Under flera år har konsthandl. Bukowsky med den stora ihärdighet, som han i så hög grad eger, samlat gouacher, aqvareller och handteckningar af skandinaviska mästare. När han lyckats bringa upp denna samling till mer än 700 st. upprättade han öfver den en katalog, och för att göra den fullständig införde han i den biografiska uppgifter rörande alla de mästare, hvilkas arbeten i samlingen förekomma. Af denna katalog trycktes blott något öfver 50 exewplar, hvilka hr B. utdelade bland sina -gynuare, kunder och vänner-. På titelbladew fränsida intrycktee på hvarje exemplar särskildt namnet å en af dessa hans vänner. Då hr B. emellertid icke är i tillfälle att för egen del bibehålla det han raular, har ban tör någon tid sin sedan till ett ganska respektabelt pris afyttrat den ofvan autydda högst intressanta samlingen. Men hr B. har redan börjat bilda en ny samling i samma genre, och på sådant sätt räddar han trän förstörelse ganska mycket, som förenadt eger konschistoriskt intresse. Den stora främlingsströmmen har redan börjat anlända hit. Ea mängd amerikanare, damer och herrar, ha redan inställt sig här, flera i år än i jjor. De flesta äro mycket anga personer och lefva högt. De engelska turisterna från i fjor och året förut ses återigen här. Man ser dessa hedervärda äldre engelsmän, hvilka troligen tillhöra Pikwick-klubben eller någon annan klubb, ståtliga män, lugna, välmående, belåtna, sitta på hotell Rydbergs kaf och slumra så godt med Times i handen, sedan de gjort sin promenad omkring i rår hufvudstad och derefter intagit en grundlig middag. Äsfven talrika grupper af allmoge från vidt skilda trakter af riket anlända nu hit pr jernväg eller pr ångbåt, allenast för att bese hufvudstaden. Man får ofta i en grupp se farfar och farmor, ännu bibehållande den gamla hemortsdrägten, far och mor, hvad klädseln beträffar i öfrergångestadiet, men den tredje generationen i moderniserad drägt, visserligen icke unisorm, men i alla fall vittnande om de ungas tullständiga trigörelse från den gamle sockenskräddarens föråldrade tillskärningsmetod. Man ser tydligt att allmogen nu har godt om penningar. I går träffade jag i Strömparterren den gamle riksdagsbonden Liss Lars Olsson (fader ull Andra kammarens Liss Olof Larsson) antörande en hel flock unga masar och masinnor, alla ungefär till eu tjerdedel moderniserade. Ungherrarno rökade cigarr (å 6 öre), de unga damerna nyttjade parasoll, dock med någon svårighet. Gamle Liss hade föga åldrats, hade bibehållit sitt glada lynne och skämtade sjelf icke minst öfver de ungas klädsel; — med tiden bli de väl påfåglar allesammans, sade han, och hvarföre skulle di vara klokare än di are, tillade han. Finnarne ha äfven börjat komma och bland dessa åtskilliga fennomaner, hvilka uttrycka sin missbelåtenhet mad att garsongerna hvarken på Hasselbacken eller i Ströwparterren inöfvats så mycket i fiaska språket, ehuru det obestridligen är ett kulturspråk?, att de förstå när kaffe, tb, punsch o. d. reqvireras på nämade språk. Åtskilliga norska studenter vistas här äfven, lätt igenkänliga på sina små mössor ned ofantligt stora hängande svarta tofsar, vilkas egentliga ändamål ingen dödlig förmår itgrunda. Men de äro — studenterna för-äs — lefnadsglada, som ungdomen bör vars, ch vida angenämare att samtala med än de —g—.p— ———— ——— u—