Göteborgsposten – 26 juni 1873, sida 1

Göteborg den 26 juni 1873. Nya Teatern. En igår nära nog fullsatt salopg midt i sommarhettan, de lifligaste bifallsyttringar, oaktadt af omständigheterna betingade uteslutningar (t. ex. kyrkoscenen, Walpurgisnatten) och oaktadt det kanske något matta återgifvandet af ett af hutvudpartierna, bevisade bäst att Gounods musik och Oscar Arnoldions sång aldrig förneka sin inverkan äfven på vär allmänhet. Vi återkomma till denna föreställning, hvari m:ll Manschinger för sitt sannt konstnärliga utförande af Gretchens parti delade aftonens lagrar med Faust-Arnoldson. Båda inropades upprepade gånger, en hedersbeviaening, hvilken äfven egnades m:ll Spanner efter hennes behagliga återgifvande af den täcka romansen i början af trädgårdsecenen. I afton gifves ingen töreställning. I morgon uppföres Stradella med hr Arnoldson i titelpartiet och m:ll Manschinger som Leonora. Arbetareföreningen företog, såsom nämndt är, Midsommardagen en lustfärd till Stenungeön, der grossh. C. G. Kihlman välvilligt upplåtit plats för föreningen. Deltagarne i färden, män, qrinnor och barn, uppgingo till ötver 1000. Med ångarne Hermes, Eugenia och Motala Ström skedde affärden kl. J 6 på morgonen, och mellan kl. 10—11 nåddes bestämmelseorton. Besälhafvarne på de resp. ångfartygen förtjena ett uppriktigt tack för deras vänlighet oeh tillmötesgående. Etter framkomsten lät man frukosten ur de medförda matsäckarne sig väl smaka. Derefter samlades såväl lustfararne som andra tillströmmande personer till gudstjenst, hvarvid v. ordf., hr A. Törngren, enkelt tolkade dagens högmessotext, sedan han yttrat några inledande ord angående den sanningen, att gudsdyrkan icke behöfver eller skall inskränkas till de rum, som med händer uppbygts. Efter en stund företogs middagsspisning i det gröna, hvarefter några timmar förflöto under omvexlande lekar, sång och musik. Vid 6-tiden nödgades man anträda hemfärden, men dessförinnan hembar hr Törngren åt grossh. Kihlman föreningens tack för hans visade välvilja. Något före midnatt anlände tåget åter till staden. Bland unga och gamla röjde sig oblandad belåtenhet med ev angenämt tillbringad, herrlig midsommaredag. Märkligt mål. I går fortsattes i poliskammaren målet med hustrun Beata Andersson och arbetskarlen Carl Börjesson, hvilken senare vid målets första påkallande afvikit härifrån staden, men sedermera anträffats, rörande de ärekränkande beskyllningar de utspridt om folkskoleinspektorn d:r C. A. Uddgren. Hustru Anderson, som tills vidare fått vistas på fri fot, påkallades först. Hon hade vid närmare ettersinnade funnit för godt att uppge den person, som för henne till en början omnämnt den uppdiktade mordhistorien, neml. en mängleriidkerska, till namnet henne obekant, men på beskrifning af polisen känd. För inkallande af nämnde qviusperson uppsköts målet på 8 dagar. Derefter uppropades arbetskarlen Carl Börjesson, i vanligt tal Killet kallad, och in trädde en liten, haltande karl, som för öfrigt såg mycket glad och obekymrad ut. Han hade de första dagarne, när det bedröfliga ryktet kommit i tal, skuddat stoftet från sioa fötter och styrt kosan till andra trakter, men sntingen ett vaksamt öga i form af någon i rättvisans tjenst varande person noga följt honom i spåren eller han redan ätervandt bit i förhoppning att hela hans uppdiktade historia redan borde vara glömd, nog af, han hade blifvit gripen och stod, som sagdt, inför domaren. Calle nekade till en början under ett småleende till allt. Men till hans olycka var handl. S. O. Bagge närvarande, och emot denne fick han svårt att reda sig. Det var neml. ihr Bagges salubod som Calle för c:a 14 dagar sedan och i dennes egen närvaro under tårar och rörelse omtalat deu rysansvärda historien om mordet på ett barn, som till på köpet varit hans eget. Med mycken natursanning hade han tecknat hela förloppet om både brustna lungor och lossnadt hjerta, samt slutligen kommit fram med en ödmjuk anhållan om en skärf till begrafningshjelp eller svepning för den lille ibjälslagne, som hans hustru i detta ögonblick beredde till den sista hvilan. En af åhörhrne till denna bedröfliga berättelse hade då slutligen yttrat: men min kära Calle, du har ju inte haft några barn e — En person med mindre fattningstorwäga än Börjesson skulle ha förstummats vid ett dylkt aforott, men denne fann sig och förklarade att det var hans hustrus barn i föregående gifte. Mep som Börjesson var sen gammalt känd för sina kenparhistorier och mindre sanningsenliga yttranden nade man icke fästat någon vigt vid denna nya ronanunge. Illlfrågad om orsaken till utspridandet af sin op: punna dikt svarade Börjesson i mycket otydliga TRES RRSRNRSRTRR KR NNNRR RR RRRRR REKO 4 (sällskapet? Ni skall ha an EAmäa;: AAÄ.