Article Image
Fadrea hade varit en akicklig ardetare, som förtjente sina sex francs om dagen. Alla voro belåtna och hade det bra, det var visserligen intet välstånd, men det var mer än det nödtorftiga. Arbete fanna i öfverflöd, och fadren hade sådant mera än han kunde utföra. Då fick han en dag läsa en affisch, uppspikad på gatuhörnen. Han läste: Folk! du är förrådt! Försvara dig! — Det var undertecknadt af Ledru Rollin och andra namn, och det var i juni 1848. En timma derefter öppnar han sin tidning och finner deri en uppmaning att gripa till vapen, också undertecknad af Ledru Rollin och de andra. Arbetaren rifver sig i hufvudet: — -Ah Ledru Rollin, det är en af de säkra! Under hela Ludvig Philips regering har han försvarat fribeten. Honom kan jag tro på, ty han är en af folkets vänner, och eftersom han säger, att vi böra slåss, så är det just det som vi böra göra, ty han förstår bättre än vi hvad som bör ske. Och tapper är han och skall nog anföra oss! Och arbetaren lemnar sina verktyg för att gå och slåss. Till att börja med är han väl en smula förvånad öfver att ej se Ledru Rollin och de andra ibland sig. Men snart är han berusad af striden och krutröken och slåss som ett lejon. Man tager honom med vapen i hand på en barrikad och fusiljerar honom. Under tiden ha Ledru Rollin och de andra kommit undan till London. Det är en gammal historia, må vara, men, som det heter hos Heine, immer wird sie neu, och våra dagar ha just haft tillfälle att se maken. Det var derföre som, när hr Jules Simon 1871 såsom minister gjorde ett besök på pontonerna, en af fångarne, som nu troligen är i Nya Caledonien, steg fram till honom och sade: Välan, hr Jules Simon, ni har under tjugu års tid arbetat på att bringa oss hit! Men alla de, som under tjugu års tid såsom chefer hade ledt en rörelse, hvilken följdriktigt måste sluta med kommunen, kunde icke bli ministrar eller andra höga embetemän, ech derföre kastade de sig med i rörelsen för att i sin tur komma sig upp. När denna i stället gick nedför, så hade de allt i ordning för att komma undan, utom några få som stannade i Paris, törvissade om att de skulle komma undan alldeles eller åtminstone för godt pris. — Men hvar är rättvisan? Hvilka äro de brottsligaste, soldaterna som dött på barrikaderna eller framsläpa sitt lif i straffkolonien, eller ock cheferna som lefva lyckliga, lugna och mätta? Och, tillägger förf. såsom konklusion, man skulle icke låta hr Ranc ställas till ansvar? Allons donc! Jag vill för egen del ingenting särskildt säga om den Ranceaka frågan, som antager allt större proportioner, emedan den kommer att gälla icke allenast honom utan äfven dem, som medelbart eller omedelbart betäckt honom d. v. s. Thiers och hans regering. Men det var någonting annat, som jag i sammanhang med artikeln om fiat justitia! ämnade berätta. Tillfälligtvis har jag kommit att lära känna en högst aktningsvärd och förträfflig arbetarefamilj, en af dessa, dar alla medlemmarne, hvar och en i sin mån och efter sin förmåga, bidraga till husets underhåll och der man också står sig jemförelsevis godt. Under belägringen hade mannen naturligtvis varit med inationalgardet och till och med befordrats till korporal. När kommunen kom, hade han gjort som de flesta andra för att få behålla sin inkomst: han stannade qvar bland de federerade och befordrades till och med till löjtnant. Sannolikt skulle han råkat illa ut, när Paris föll i Versaillarnes händer, om icke hustrun, som var förständigare än han, hade haft den behjertenheten, när trupperna ryckte allt längre och längre fram, att uppsöka mannen, hvilken hon jemte hans kompani anträffade vid en barrikad bortåt boulevard prince Eugåne, och taga honom i kragen samt föra honom hem. Detta gick icke för sig utan svårigheter, ty mannen, som gudbevars kände sin husbondeära komprometterad och som rundtomkring sig hörde speglosor och hånskratt, ville, hvad han förr aldrig gjort, resa sig upp mot sin husäras myndighet. Dessutom befallde kaptenen för kompaniet, att den förd. reaktionär-käringen skulle hindras med våld från att enlevera en at officerarne; men gumman ryckte till sig sin mans revolver och hotade — allt under det hon med venstra handen höll mannen i kragen — att skjuta den förste som vågade närma sig. Gud gaf mig styrka i den minuten, sade hon, när hon berättade detta; ty jag visste, att om jag gaf efter skulle min man om några timmar vara fusiljerad och jag ensam med mina stackars barn! — Och hur det var fick hon gubbea med sig, hvilken nu ser litet skamflat ut, när han hör sin hustru berätta denna mandat, men på det hela taget är han rätt lycklig Att A hann snK mwddahat —

25 juni 1873, sida 1

Thumbnail