Bref från Paris, (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 17 juni 1873. Jag läste nyss i en tidning en artikel, som så fullkomligt sammanfaller med den händelse, som jag ämnade berätta, och som för öfrigt berör en af dagens aktualiteter, så att jag ej kan underlåta att citera en del deraf. Den har till titel: O, eviga rättvisa ! Vi äro i London, säger förf., i januari månad 1850. Snön faller i tunga flingor, frosi betäcker den ofantliga staden med sin ismantel. Huru många olyckliga, som lida, gråta och förgås! Emellertid vaknar en man i ett präktigt hus. Han slår upp ögonen och ser sig omkring. En betjent bar öppnat gardinerna, och genom fönsterrutorna ser mannen snön hopa sig. Då småler han, ty han är lycklig. Hvad rör honom kölden? Han har varmt inne hos sig. Och en mjuk matta förtager ljudet af stegen på golfvet. Ett elegant bokskåp står på ena sidan om kaminen, ett skrifbord, der han kan läsa och arbeta, på den andra: arbete och nöje. Han passerar in i salen. Velasques, Titians, Rembrandts skapelser betrakta honom ur sina ramar. Ett piano står uppslaget, lastadt med hans favoritmusik. På sidan om salonen är matsalen, der glada fester bruka ges. Alla flyktingarne i London, de proskriberade såsom de kalla sig — nemligen de som äro rika och i en god ställning — bruka ofta samlas der. Aldrig intränger sorgen i detta hus, hvars herre eger allt: rikedom, intelligens, lycka och helsa. — Som han har spelat en viss politisk roll, kunna hans vänner än dertill smickra hans fåfänga utan löjlighet. Han låter sig helsas som en god medborgare, en stor patriot, en lysande talare. Tid efter annan intager han en melodramatisk hållning och suckar: Arma Frankrike, arma jädernesland! — Mannen är Ledru Rollin. Vi äro i Paris i början af januari samma dag. Likasom i London faller snön i täta flingor. I en vindskammare vid rue St. Paul nära Bastiljen af två qvadratmeters omfång sitter en mor och fem barn; fadren var död. Allesammans greto af hunger och köld. Den äldsta var nio år, den yngsta kunde icke ännu tala; modren hade hittills sjelf närt honom, men lidandet hade förtorkat hennes mjölk. Och det snöade, men det fanns ingen ved. Och det fanns intet bröd.