Göteborgsposten – 23 juni 1873, sida 1

En kallsvett bröt fram på Darrel Moers panna. Han svarade i nästan ohörbar ton: i — Ju, mylord. Jag älskade denna flicka, och hon var oskyldig och ren. Jag lät lagligen viga mig vid henne i London. — Och hon är död? — Hon är död. — Hvar dog hon? — I Tyskland. Ämnet är pinsamt för mig, mylord. Jag älskade den flicka jag så obetänksamt lät viga mig vid, och jag sörjer öfver hennes död fortfarande — åtminstone blöder mitt hjerta, då jag tänker på henne. Hon dog inom ett år efter vårt giftermål. Ihågkommande min stackars kusins öde vågade jag ej yppa min mesalliance för er, och då Carmine dog, försvann med henne nödvändigheten af en bekännelse. Detta är hela hemligheten, onkel. I moraliskt afseende är jag ej ovärdig hvilken dame som helst i landet. — Det gläder mig att att höra det. Om Hilda älskar er, går jag in på att hon gifter sig med er omkring tre år härefter, ej förr. Mot vilkor att ni lugnt väntar denna tid, gifver jag mitt samtycke till eder trolofning. Från detta beslut kunde ej hans herrlighet genom någon slags öfvertalning rubbas. — Jag måste begifva mig i väg, sade han i det han reste sig upp. Vill ni följa mig, Darrel? — Nej, mylord — jag vill stanna qvar hos Hilda.