och gjort, att de ej hållit jemna steg med tiden. De äkta wienerbarnon taga kyparne, sådane som de äro och tyckas vara af den åsigten, att de alldeles icke kunna vara annorlunda. De vänta tåligt på, att Bier-kellnern hemtar Speis-kellnern och att Kaffe-kellnern skaffar reda på Zahl-kellnern, de sitta helt gemytligt och hvissla sitt: Psst! Sie! ända tills de vinna gehör bos någon af frackbärarne och det är först, sedan de varit i andra hufvudstäder, som deras ögon öppnas för att upppassningen i Wien lemnar åtskilligt öfrigt att önska. De borde framför allt begagna sig af utställningstiden för att genom besök i den engelska, franska, svenska, schweiziska eller italienska restaurationen lära sig, hvad som menas med god uppassning, ja, de skulle till och med kunna draga nytta af ett besök i indiantälten i parken genom att erfara huru de flegmatiska negrerna och mulatterna bära sig åt, då de servera det slags iskylda drycker, hvilka utskänkas från deras wig-Wam. Uppassarne på hotellen, hvilka så der temligen till det yttre likna kyparne på restaurationerna, äro likaledes delade i flera afdelningar, och så skarpt begränsade äro de skyldigheter, som de ha att uppfylla, att ZimmerEellnern, som uteslutande anvisar rum, synes vara likaså obekant med hotellets öfriga affärer som de resande sjelfva. Det inhemska wiener-köket står något så när i harmoni med uppassningen, det vill säga, att det svårligen kan tillfredsställa många utländingar, men det faller af sig sjelft, att den mest raffinerade gastronom på de stora och dyra restaurationerna och hotellerna efter franskt eller engelskt mönster, kan erhålla full valuta för sina penningar. Ölet är rent at förträffligt: det är ljust, klart och rusar icke. Kaffet är i allmänhet godt och vissa nationella rätter, såsom Golasch eller Bachhuhn, liksom flera olika slags korf behagar säkert mången. Men på en vanlig borgerlig restauration är man snart sagdt åvarje dag tvungen att förtära sitt kokta oxkött (Rindfleisch serveradt med pepparrot, spenat, sallat och en mängd andra grönsaker. På det att det skall kunna gå ner kokas det icke grundligt som hemma hos oss, men i följd deraf törlorar också köttsoppan? i styrka och de mjöltillsatser, som så ofta komma i stället, göra henne icke bättre. Mjöl spelar i allmänhet en ganska vigtig roll i wiener-köket och en ansenlig plats upptages på wienermatsedlarne at sörteckningen på de många varma och kalla Mehlapeisen, hvilka finvas att tillgå. Man gör klokast i att tidigt spisa middag i Wien; efter kl. 3 eller 4 är det nemligen på en mängd restaurationer svårt att kunna tå soppa; men i stället äter man allmänt i Wien varm mat till aftonmåltiden och bortåt kl. 9 äro de flesta ölstugor och restaurationer uppfyllda af vinoch öldrickande menniskor, hvilka ideligen få sina krus fyllda. På de finaste stöllena serveras vinet endast på heloch halfbuteljer, men på de flesta andra kan man så sin seidel Fischwein för billigt pris och är man särdeles måttlig af sig, reqvirerar man endast sin ÅPfiff, d. v. s. ungefär !, butelj serverad på ett krus. Önskar man att än ytterligare törtunna njatningen, fogar man till sin anhällan om en Pfiffordet Gespritzt! och får då det syrliga, men i öfrigt välsmakande landtvinet uppspädt med litet sodavatten. Det är ett otroligt qvantum vin, som många af wienarne kunna förtära under ett aftonsamqväm och jag har ej så sällan sett folk förtära 6 eller 7 seidlar vin, utan att det märkts det ringaste på dem. Likaså många glada och jublande menniskor som jag sett i Pratern och på öfriga ställen, der ett fritt folklif rör sig, likaså få verkligt berusade har jag kunnat upptäcka. ——J— —